På gång


fredag 28 november 2014

En önskad text.

Krönika:
För ett bra tag sedan så blev jag kontaktad av Patrik, som är en av mina större förebilder inom supporterkretsar, som bad mig att skriva något för BaraBen.com. 

Jag har länge velat skriva ner mina tankar och funderingar här, men ofta kommit till insikt med att jag inte har tiden som den här plattformen förtjänar att ges. 


Varje gång jag har tänkt börja plita ner något så har mitt tålamod inte funnits med att vänta tills jag sitter vid en dator och jag har istället skrivit av mig på twitter eller på Svenskafans forum.
Men efter förra veckans poddasvnitt och debatten om Guld-Alex och att folk inte engagerar sig annat i att smutskasta osv, så fick jag mig en väckarklocka.
Jag önskar att jag kunde lova att jag skulle leverera en text om dagen eller tom i månaden.
Men jag väljer nu att dra mitt strå till stacken och hoppas att jag kommer kunna leverera något som tillför, berör eller i alla fall uppskattas av någon. Så ofta jag bara kan.

Det har blivit lite av kutym att presentera sig själva och berätta lite om sin relation till föreningen vi alla älskar. Så här kommer min story:
Jag är uppväxt i en liten ort söder om Kungsbacka som heter Fjärås. I en familj helt utan idrottsintresse så har jag min barndomskamrats far att tacka för mitt första blåvita minne.

Ulf som han heter är en inbiten gaisare, och som den gaisare han är så hade de såklart smittat av sig på hans son, min bästa vän Dennis. Jag gissar att vi kan ha varit 6-7 år när Ulf bestämde sig för att ta med oss på ett derby, där han såklart hade som plan att försöka få mig att bli gaisare med den jäveln. 
Men jag kan säga att efter att ha suttit på en neutral plats med blick över båda klackarna så fanns det inget i världen som kunde få mig att älska något annat än IFK Göteborg.
Jag kommer inte ihåg något alls från matchen, det känns som om vi var på Nya Ullevi, men mitt minne kan svika mig där med. Men jag glömmer aldrig den känslan jag hade i kroppen när vi åkte i bilen hem efter matchen. Jag visste såklart inte då vad det var, men nu i efterhand så är jag säker. Jag var kär i det där Blåvita laget.


Åren går och jag ser inte blåvitt mer än någon gång per år på plats. Ofta med min kompis Tobias och hans fars kusin Dävy som kom ner från Göteborg och hämtade oss. Vi parkerade alltid vid Katrinelund, då han jobbade där. Gick promenaden ner till Gamla Ullevi och stod nästan alltid bakom målet. Med ett öga på planen och ett öga mot klacken. Jag var så imponerad och begeistrad av de där killarna i klacken. Men samtidigt så hade jag ju fått höra från min mor som läst i GP att det var farligt att hänga med de där huliganerna som går på fotboll. Så vi vågade oss aldrig dit.

Efter matcherna så stod vi alltid och väntade på autografer från spelarna vid grindarna.
Vet inte hur många block fullkladdade med signaturer från Ravelli, Kåmark, Blomqvist, Anegrund, Lundén m.m jag har liggandes hemma.
Men så när jag börjar 6an så händer något. Jag träffar Staffan.

Staffan har gått på blåvitt i många år ihop med sin kusin och hans far. Ni som hängt med ett tag vet säkert vem Lars Rune Bohlin är.
Staffan tog med oss till klacken och från den dagen så försvann alla mina fördomar och rädslor för de där ”hemska huliganerna”.
Efter den där första matchen så gick jag med Staffan, Tobias och ytterligare en kompis, Henrik, på Blåvitt så ofta vi bara kunde och fick.
Efter att ha stått i klacken för första gången någonsin, fångat en plastboll, upplevt derbyn med endast någon meter mellan klackarna, SM-guld, matcher mot Stockholmslagen, Stefan Pettersson, Bengans idioträddningar för både oss och innan det ÖIS, Gustav Anderssons jubileumsmål, Fredrik Karlsson bytte till Risp, och ”Tollan på räcket” och mycket, mycket mer så beslutades att Gamla Ullevi skulle rivas.




Jag hade aldrig ett årskort till den arenan. Tyvärr.

Året efter, resterande och kommande år så äger jag min plats på vilken arena IFK Göteborg än väljer att kalla sin hemmaplan. Det är något jag hoppas att vi alla bör sikta på. Troligtvis så har de flesta som läser detta ett kort, men ni som inte har det.
Det är den bästa present du kan ge dig själv, jag lovar.

Vid den tidpunkten så hade alla mina vänner jag haft och gått på Blåvitt med fått ett svalnande intresse, medans mitt eget bara vuxit sig starkare.
Tillslut så var jag ensam om att vilja åka in på matcherna.
Jag kunde inte förstå hur någon kunde prioritera annat?

Jag har aldrig känt den gemenskapen som Hulken berättade om så fint här på Baraben. 

Aldrig saknat den heller. Det har bara fallit sig så att jag aldrig sökt mig till större grupper då jag ofta tyckt att det i vissa fall tagit för mycket fokus från sporten.

Jag har och åker såklart på mina bortaresor: Alltid älskat resorna, klacken och allt runt omkring.
Alltid blivit välkomnad och bemött på ett extremt fint sätt av alla. Men jag har aldrig hittat rätt grupp för mig. Hängt korta perioder med olika falanger. Men aldrig riktigt har jag haft någon som brunnit för samma saker som jag gjort i min närhet. Jag är en rånörd när det kommer till Blåvitt jämfört med de flesta jag umgås med. Allt från taktik, positionsspel till skostorlek, hur killarna träffade sina tjejer eller vilka de umgås med i laget.
Sjukligt, kan vissa kalla det. Och jag håller delvis med.

Men jag älskar det.

De första åren(också i samband med mina första löner) på Nya Ullevi och (Nya)Gamla Ullevi så köpte jag 2 årskort bara för att kunna slippa gå själv. Det blev min dåvarande sambo jag tvingade med ibland, eller olika andra polare som har större intresse för sporten men mindre för Svensk fotboll. Men de senaste 3 åren så har jag hittat min kamrat att gå med.

 Det blev en tillbakaflyttad Skåning med hjärtat på rätt plats, vid namn Emil.
Vi är på samma våglängd, han håller tillbaka mig på ett sätt som är nyttigt för mig. Ger mig mothugg. Annars svävar jag iväg på små detaljer som får mig att missa helheten.

Jag heter Philip Hellström, är 31 år gammal och bor i Kungsbacka.

Jag kommer förhoppningsvis leverera texter om taktik, känslor eller teorier här på Baraben.

Jag försöker oftast se saker på ett optimistiskt sätt och brukar alltid försöka se saker från båda sidor av myntet, viket ni kommer märka här i framtiden.Hoppas att jag inte kommer sväva iväg allt för mycket här i framtiden. Och jag skall försöka hålla det på en nivå som folk orkar läsa igenom framöver.
Hoppas även att fler drar sina strån till stacken, på vilket sätt det än må vara.
Jag tackar er som orkade läsa hela vägen hit ner.

Stort Tack / Philip