På gång


onsdag 5 november 2014

Andraplatser och sånt

Krönika. Först var folk arga för att vi fick en aikare som tränare, sedan verkade de acceptera honom, för att under årets vårsäsong kanske bli som argast. När väl serien var avgjord för länge sedan och de allsvenska lagen, förutom Malmö då, fick slåss om den åtråvärda andraplatsen i ett halvår – blev Stahre tydligen poppis igen. Vi hade blivit det historiska Malmö. Laget som jublade över andraplatser.

Jag skriker inte varje år efter en ny uppsättning knivar för att utöva hemkirurgi i föreningen,  bara för att det inte blivit guld. Problemet ligger inte där - att jag tror vi ska vinna varje år. Problemet ligger i att sju år är för lång tid för att inte leverera ett guld i en kostym av IFK Göteborgs mått. Stahre har inte suttit över hela tiden, men han har suttit i tre år. Det ska räcka. En andraplats smakar lika beskt för mig som en sjundeplats, eller en tiondeplats. Speciellt när vi spelat bort vår chans innan halva säsongen gått.  Fråga själv en kåt dam eller herre på krogen, som gått hem lottlös sju helger på raken. Det blir inte bättre den åttonde. Inte ens om den man raggat på säger att man blivit god tvåa. 

Jag har personligen ingenting emot Stahre. Han har växt som människa i mina ögon det senaste året. Han verkar tryggare, lugnare. Som tränare tycker jag har gått motsatt håll. Hans defensiva tänk verkar grunda sig på hans värsta tanke: förlusten. Han hatar att förlora, mer än vad han älskar att vinna. Han kompromissar genom ett kryss. Facit blev ännu ett missat guld. 

Förövrigt ska en människa som ständigt förklarar att han är kontrollerat aggressiv, ha all eloge för att i en presskonferens efter att ha fått foten inte blir okontrollerat aggressiv. Han skötte det med bravur. Vi vet inte hela sanningen, som vi nästa aldrig får reda på. Det kan ju trots allt tyckas vara märkligt att en tränare i en klubb som har en målsättning om topp tre, får sparken efter att ha kommit tvåa. Då blir ju den där målsättningen någonting som är humbug. För oss supportrar är den ju ändå det. När det kommer till tidpunkten tycker jag däremot inte är märklig, trots att vi sett en spel- och resultatmässig förbättring. Att byta tränare efter en säsong måste var det ultimat, för såväl den nya tränaren som för spelartruppen. 

Det som kanske känns något  oroväckande är att Gren vill sätta sin prägel lite väl fort, lite väl aggressivt. Om nu Stahre hela tiden snackade om all in, så kastar Gren in stacken i tid och otid. All in på tränare, All in på lån, All in i media. Jag dömer det inte, för jag har inte sett dess konsekvenser. Jag säger bara att geni /galning-cirkeln visualiseras framför mig med en skrattande Gren mitt i. Och den tränaren som väl kommer komma kan vi älska eller hata vid dess namn. Men det är först vid resultaten, vi kan ackompanjera med riktiga känslor av betydelse.

Trots andraplatsen hade vi detta år ett lag. Ett lag som gjorde det väldigt bra, när det väl var försent. Detta lag kan inte fortsätta på den inslagna linjen, då det efter seriens slut fortsatte in på ett minfält och förlorade några av sina viktigaste lemmar: May, Jakob och Kjetil.

Om vi tidigare hade en ocean av innermittfältare, har vi nu en vattenpöl. Det behöver regna igen. Vi behöver två, oavsett om Lill-joel väljer att gå klart skolan i IFK Göteborg.  Så snälla, klimatförändring, öka takten och låt polarisen smälta. Vi behöver vatten, för att spola bort Malmö.