På gång


onsdag 13 augusti 2014

Matchtankar - åff borta, 13/8

ANALYS. Går in med en rätt likgiltig och feg inställning till denna matchrapport. Jag menar, klang- och trumuppvisningen på anrika koppartransvallen med sitt sjuuuukt snabba konst"gräs", ackompanjerat av Alleskolan klass 8Bs bästa batterist kan ju inte sluta annat än i en krysstad analys. Eller? Med en såpass lång inledande mening vet jag inte riktigt hur jag ska ta vid.

Första halvlek som vi fick se får väl ändå klassas som en av de absolut sämsta sedan, ptja, säg förra gången? Det goa i denna kråksången är att man inte tror att det kan se mycket sämre ut än när det såg som sämst ut förra gången, men, tamigtusan, det kan det baskemig. Lika bra att raljera över det. Det konstiga är ju ändå att Stahre formerar laget, eller åtminstone startelvan precis som man kunde hoppas och tro. Ändå ser det så förbannat bedrövligt ut första 45. Med 9-0 i avslut till hemmalaget, som bars fram av sin fanatiska publik med trumset och ajk-ramsor, ett helt obefintligt offensivt spel samt en defensiv som lämnar mycket mer att önska, var det kanske tur att det var mäCktiga Åtvidaberg vi mötte. Vilka lirade med en 40-åring på plan.

Någonstans måste man ändå imponeras över den extremt konsekventa svit som håller på att cementeras i 2014-års allsvenska tabell. Blåvitts kryss. Stahre siktar kanske på att hamna i historieböckerna genom att lösa flest kryss någonsin? Hur många det är (rekordet alltså) har jag ingen aning om, men det kanske någon av alla gulliga kommentatorer nedan bistå med?

Svammel svammel. Bedrövlig första. Något bättre andra. Lite mer fart, fläkt och vilja. I halva halvleken. Kvittering av Engvall efter fint förarbete av MSD, Emil och Vibe. Grabben gör sitt andra på 2 matcher. En annan anfallare har gjort 2 i år. Nog sagt om det.

Fegheten och rädslan för att förlora är ett jävla gift som sprider sig i de bärande väggarna på KG just nu. Jag vet att det kanske låter förjävla fjantigt och smått osammanhängande i denna eminenta "krönika", men, det är precis vad det är. En feghet i att inte våga vinna. Inte våga agera, prestera och leverera fullt ut. En rädsla och hat att förlora, större än drivkraften och det totalt älskvärda i att vinna. Förlorarmentalitet. Medelmåttighet. Den känslan, rädslan, ångesten och paniken som avspeglar sig i tio kryss på nitton matcher kan till största del lastas Mikael Stahre. Det må vara enkelt, ensidigt, orättvist och pajigt att "hänga en gubbe", men det måste till en förändring nu. Det måste sluta här. Den känslomässiga hissen har nått sin slutdestination.

Några korta från matchen då:

+ Charmören Sören! Inhopp som lovar mer! Kunde sånär blivit hjälte på Manémanér. Hoppas inte att han hinner "förstöras" bara.
+ Engvall! Mål igen. Rätt plats i boxen!
+ Emil! Löpningar offensivt, hjärta, skott och inställning.

- Trumset? Komigen.
- Plastgräs.
- Kryss igen.
- Första halvlek. Det får inte se ut så.

Kommer ju likt förbannat stå där på söndag, men jag tror inte att vi blir många och jag tror faktiskt inte att det är mitt fel denna gången heller.