På gång


fredag 14 mars 2014

En kylig höstdag på Gamla Ullevi

VISA FÄRG. Jag tänker här berätta om hur jag valde att visa färg en kylig höstdag förra året. På Gamla Ullevi. I dialog med en god vän föreslog jag i höstas att vännen skulle ta med sig sin son till Gamla Ullevi för matchen mot Åtvidaberg den kommande söndagen. Jag var säker på att den lilla grabben skulle älska Gamla Ullevi nämligen. Alla intryck. De blåvita färgerna. Sången från klacken. Kärleken. Gemenskapen. Den brukar små grabbar älska.

Det var så jag en gång i tiden fångades av atmosfären på Gamla Ullevi. Synintrycken. Kampen. Blåvitt. Sången från klacken. Gemenskapen. Om jag en gång hade frälsts på Gamla Ullevi så borde väl också andra unga grabbar kunna reagera på samma sätt som jag en gång gjorde. Det som händer och sker på arenan när IFK Göteborg, folkets lag, spelar fotboll inför exalterade supportrar på Gamla Ullevi. Det kan frälsa vem som helst.

Jag och mina vänner mötte upp den lille grabben och hans pappa (min vän) ute vid korvkiosken bakom läktaren på sektion L/M. Lillgrabben hade aldrig sett så mycket folk på en och samma plats förut. Om detta skvallrade hans flackande blick och hans tydligt nervösa kroppsspråk. Det låg en spänd förväntan och slog inne i den lilla bröstkorgen. Han var vilsen, skräckslagen, men hemma. Vi gick ut och satte oss på läktaren allihop. Det var kallt. Det blåste och duggade. Jag minns att det var mycket kallt till och med. Trots att vi bara precis hade kommit in i September.

Läktarna var halvfulla. I den lilla grabbens ögon måste arenan ha framstått som närmast gigantisk. Klacken var röststark och detta fångade givetvis den lille grabbens intresse. Under en stor del av matchen var klackens förehavanden viktigare än själva matchen på planen. Detta var på många sätt fantastiskt att se, uppleva och reflektera kring. Han släppte inte klacken med blicken många gånger. När han väl gjorde det var det för att ställa nyfikna frågor till pappa.

-"Varför gör han så pappa... Varför är det så mycket folk där pappa... Varför sjunger de så högt pappa?"

Jag blir fortfarande alldeles varm av tanken på den lilla killens stora ögon, den tilltagande ivern och det faktum att han stora delar av matchen var helt okontaktbar. Jag såg mig själv i honom. Det var exakt så jag reagerade den där dagen för omkring 25 år sedan. Det var precis därför jag blev blåvit. Det var just detta som utgjorde det oförklarliga.

Jag kan med bakgrund av det jag fick uppleva tillsammans med den lille grabben under hans första Blåvitt-match sträcka mig så långt så att jag hävdar att jag ser fram emot den dagen jag själv har en liten parvel att ta med på sin första Blåvitt-match. Det kommer innebära en tårdrypande tillställning. Det är jag säker på.

Efter matchen skulle vi säga hej då till den lille grabben och hans pappa. Det var då jag såg att någonting fattades. Lillgrabben var glad, upprymd och exalterad. Samtidigt var han trött och säkerligen också hungrig. Det brukar efter ett tag glada, upprymda och exalterade grabbar vara i den åldern (runt 5 år). Men någonting fattades. Det var då det hände. Allt hände väldigt snabbt och bara någon sekund senare hade jag hängt min halsduk runt den lille grabbens hals. Jag tvekade inte en sekund på att han skulle lämna Gamla Ullevi med halsduk runt halsen. Han lämnade Gamla Ullevi och hans första besök på arenan innebar nu också att han var en IFK Göteborg-halsduk rikare.

Det var inte vilken halsduk som helst som hängdes runt hans hals. Det var cupfinal-halsduken, som jag köpte på vägen upp i cup-tåget, han fick. Han tittade ner på halsduken som nu hängde runt hans hals och mötte sedan min blick med ett "tack". Det kan möjligen låta löjligt och pretentiöst, men detta var stort för mig.

Denna handling förklarar hur man på ett ganska enkelt sätt kan visa färg. Det var såhär jag valde att visa färg en kylig september-eftermiddag 2013. Det är inte antalet IFK Göteborg-halsdukar jag har hemma i byrålådan som betyder mest. Det är alla minnen IFK Göteborg har skänkt mig och bidragit med som betyder något på riktigt. Den gemenskap jag känner i Änglaskaran - det är den som utgör den största delen av förklaringen till varför jag är Blåvitt-supporter. Om jag kan få fler att känna den gemenskapen redan i unga år. Då har jag visat färg.

Min största förhoppning är att lillgrabben skall komma ihåg denna dag länge.

Någon vecka efter matchen fick jag ett MMS från grabbens pappa som förkunnade att grabben gick runt dagarna i ända med halsduken runt halsen och pratade om IFK Göteborg. Bilden på grabben i Blåvitt-halsduk kommer jag i min tur att komma ihåg länge. Mycket länge.