På gång


måndag 4 november 2013

Matchtankar - Peking hemma 3/11

ANALYS. Några karriärer avslutades. Några tog vid. Några fortsatte som ingenting hänt. Vi lämnade en bitterljuv säsong anno 2013 bakom oss. Med framtidstro? Med hopp och knuten näve i fickan ackompanjerad av de vanliga ordalagen "nästa år, då jävlar"? Självklart. Det var årets sista måstematch (Supercupen? Jag vet inte riktigt...). Seger eller kryss (med diverse parametrar rätt) och tredjeplatsen eller" lilla silvret" (... bara i fotboll, och i synnerhet vår älskade skitliga som säger såhär?) skulle vara ett faktum.
Avskedsfesten för Stiller (Lasse Holm!) slutade lyckligt, tredjeplatsen bärgades, U19 firades, publiksnittet fastställdes (hemma, 11589) bengaler brändes och 2013-säcken knöts ihop med många blandade smaker på tungan. Givetvis dominerade den salta smaken från Pontus och våra tårar. Tror inte det finns lovord, superlativ, komplimanger, konstateranden eller beröm nog att säga gällande Pontus Farnerud. Vidhåller att han är helt klart en av de mest kompletta, kompetenta och absolut bästa spelare vi någonsin sett i en blåvit tröja. Och då har grabben vid väldigt få tillfällen tyvärr kunnat få lira på (knappt) 100% av sin kapacitet. Det säger inte lite det.

Det smärtar när man ser intervjun med Vikla. Det smärtar när man ser att Pontus så gärna ville ha det förbannade guldet. Det smärtar att vi var så nära.

En djupare och mer analytisk summering av säsongen 2013 återkommer kanske någon annan gång. Dessa matchtankar var tänkta att tillägnas Peking hemma, 3/11. Med ovan ord är det dock svårt att inte komma in på Pontus, återigen. Igår såg vi ånyo vikten av en spelintelligent mittfältare som lugnar ner, suger in, portionerar, värderar och hjälper sina medspelare att bli bättre. Farnerud var tillsammans med Darijan och Sam planens starkast lysande ljus igår. Så, i melankolin kan vi då väva in konstaterandet att några karriärer nu förhoppningsvis då tog vid där andra slutade. När Darijan kom in blev blåvitt helt plötsligt att lag med pondus. För första gången på de senaste matcherna efter ajk hemma fanns det någon i elvan som visade lite mod, som spelade med självförtroende och som gjorde det bra. Harrejävlar vilket inhopp han gör ändå, Bojanic.

Mersmaken av häxpipeskott utifrån blev genast påtaglig. Varför fick Darijan inte spela mer i guldstriden? Varför måste säsongen vara slut nu?

Sammanfattningsvis får man konstatera att hyllningarna (Lasse Holm!) till Stiller var oerhört fina och starka. Synd att han inte fick avsluta på riktigt samma sagolika sätt som Sella. Däremot kommer Stiller alltid att bli ihågkommen som den där riktigt kompetenta boxspelaren med ytterst begränsat kunnande i att lira boll med fötterna på backen. Men vad gör det?

Äh, jag känner att min analys och min insats i år vacklar och svävar lika mycket som säsongen i stort. Blandar och ger. Toppar och dalar.

Några korta från matchen då:

+ Bojanic!
+ Sam!
+ Farnerud!
+ Hyllningarna (Lasse Holm!) till Hannes Stiller!
+ Ny nolla för John. Fan så bra han är!
+ Seger. Europacupkval!

- Läskigt uddlöst och självförtroendetomt innan Bojanic kom in på planen.
- Planen. SvFF-logiken är underbar. Klart att alla pajaslag lirar samma vecka som Blåvitt. (Det var ju inte guldmatch ändå...)
- Vemodet. Vad ska vi göra nu?

Nu blickar vi framemot en spännade sillsäsong (mina tankar från i somras kanske behöver revideras något...).

Framtiden är blå och vit, mina vänner.