På gång


söndag 3 november 2013

Ännu ett desperat försök till taggning

Hej, Jag heter John och är en ny skribent här på Bara Ben. Jag borde egentligen ha skrivit ett trevligt introduktionsinlägg där jag berättar lite om mig själv och om vilken startelva som borde spela eller varför folk borde sluta hata Hjalmar eller något annat hett och hippt, men jag tänker tyvärr inte göra det, åtminstone inte i dag. När jag sökte till att bli skribent för Bara Ben hade vi förlorat två matcher men hade fortfarande vittring på guldet. När jag väl blivit intagen hade vi tagit precis spelat vår fjärde raka match utan seger och förlorat guldet. Bland oss supportrar rådde antingen cynisk bitterhet eller utmattad uppgivenhet. Säsongen var över, inte med en smäll utan med en ömklig suck. Helt enkelt för jävligt läge för en närapå obotlig optimist att komma in och skriva, så ni får ursäkta att det dröjt och att jag inte ens nu har något vidare mycket att säga.

Under veckan som gått har som sagt två mönster rått i supporterleden: bitterhet och matthet. I veckan skickade föreningen ut ett tafatt och desperat mejl om supporterstöd till sista matchen, som inte gjorde stämningen mycket bättre. Nattsvart höstmörker råder, och vad ska man göra för att göra något värdefullt av den sista matchen? Det är inte ens en match om en andraplats, utan ett desperat försök att hålla undan med ett tröstpris i en säsong som redan är förlorad. Inte konstigt att det är svårt att tända då, vare sig som supporter, ledare eller spelare. Och ändå är det, ocharmigt som det är, vår plikt att göra det, för den här föreningens, kamratskapens och för morgondagens skull, både som spelare och supportrar. I dag är det en bitter medicin att gå till GU och sjunga strupen ur sig, i dag svider blotta tanken på allsvenskan och i dag vill man mest se alla avgå och begrava sig - men ändå vet vi alla också det, att i juli kommer taggningen efter VM vara på topp och Ullevis gräsmatta bjuda till dans med östeuropéer och europacupdrömmar.

I juli 2014 kommer vi att minnas med glädje, inte som ett halvdant försök till självmotivation, att UEFA-cupen också var ett tröstpris 1982 och 1987, men att IFK då som nu slitit som djur för att hålla god min i elakt spel och göra det bästa av situationen. I dag ska vi göra det bästa av ett möte med IFK Norrköping. De av oss vars passioner snarare leder dem till hat än kärlek kommer att minnas en motståndare som försökte utesluta oss ur kamratrörelsen efter Plånbokshärvan. Vi andra kommer minnas framtiden, minnas juli 2014, minnas våra återkommande drömmar om titlar och guld i Europa. Tillsammans står vi alla upp för IFK Göteborg, för seger och för upprättelse, oavsett vad höstmörkret kastar åt oss. I dag och i juli står vi kvar bortom kastade glas - för IFK Göteborg.