På gång


söndag 14 juli 2013

Stahres ängsliga elva.

Om matchen igår är inte mycket att orda om. Den gjorde ingen blåvit människa glad. Men man funderar ju ofrånkomligen på vad det var som gick åt helvete. Själv satt jag i solgasset på Grimsta, och tittade på uppvärmningen. Den brukar ju kunna sända en del signaler. Jag basunerade ut på Twitter att det såg "avslappnat" ut. Det visade sig att jag hade fel.

Man kan tycka att Blåvitt ska köra över ett sargat lag som BP, även om man har skador och spelare som är avstängda. Men så lätt är det inte i fotbollsvärlden, och det borde inte komma som någon överraskning för någon. Jag tror att det var den mentala biten som fällde Blåvitt igår, och då uttalar jag mig varken som psykolog eller expert. Och att allting kretsade runt Pontus Farneruds vara eller icke-vara.

Med rutinerade och tongivande spelare som Bjärsmyr, Waehler, A.Johansson, Stiller och Haglund borta, föll en tung börda på resten av laget. Det är ju spelare som dem, med rutin och pondus, som ska bära och lyfta laget. Därför tror jag att Stahre, trots att Farnerud var skadad, valde att starta med honom på mitten, för att "han behövdes". Farnerud själv sa efter matchen, att han kände att laget behövde honom, annars hade han inte spelat. Med facit i hand, kan jag nog tycka att det var en missbedömning, och en del i att laget förlorade gårdagens match, på ett i många avseenden genant sätt.

Man valde alltså att starta med en skadad Farnerud, samt den vandrande frustrationen Nordin Gerzic. Och ja, jag önskar verkligen att Nordin kommer igång, att han också kan visa att han faktiskt kan spela fotboll i en blåvit tröja, men ingenting stämmer för honom. Han är ingen startspelare i dagsläget (punkt). Och vad sänder det för signaler till övriga laget? Till de hungriga ungdomarna, som tagit plats i truppen? På något sätt måste det ju sprida en osäkerhet om lagets slagkraftighet, och tränarens förtroende för laget han ställer på gräsma.., förlåt plasten. Alternativet hade varit att skicka in Hampus Zackrisson och Gustav Engvall från start (en möjlig variant). Spelare som inte har något att förlora, som säkerligen skulle ha offrat det mesta, för att bärga poäng hem till Göteborg. Sedan är det inte säkert att det hade räckt ändå. Men vem hade klandrat ungtupparna?

Kanske ville man inte "utsätta" ungdomarna för den pressen, men det borde inte vara något problem i ett lag som IFK Göteborg. Där vet man vad som gäller, om man har kommit så långt att man aspirerar på en plats i A-truppen. Där ska känslan vara, att man kan gå över lik för att ta en plats i startelvan. Så tror jag också att det är, men min gissning kvarstår dock, att det låg en osäkerhet i luften igår, och som spelade in på ett negativt sätt. Psykologiska aspekter kan dränera vem som helst på energi och kraft. Men om detta står det skrivet i stjärnorna, och så får det väl också vara.

Till sist. När två minuter återstod av stopptiden igår, såg jag hur Jakob Johansson släntrade tillbaka över mittfältet, följandes en BP-attack. Hade han inte haft en matchtröja på sig, hade man kunnat tro att han vandrade omkring på en badstrand. Så uppgivet, så trötta steg, sånt segt symboliskt kroppsspråk. Just där visste jag att kvitteringen aldrig skulle komma (men den känslan var nog påtaglig redan innan). Det var liksom symptomatiskt för hela matchen. Och Jakob gjorde det inte sämre än någon annan, men det var liksom över och förbi.

Kanske var det så redan i minut 24?