På gång


lördag 27 juli 2013

Gästkrönika - "Låt mig förklara hur det känns"

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi signaturen "Shurik" som serverar en gästkrönika om en besvikelse, en vilja och en önskan. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Låt mig förklara hur det känns. Det känns som ens bror har än en gång fallit i drogmissbruk. Det bränner ett hål i själen. Man är frustrerad, man är arg. För helvete, det händer igen, tänker man. Man är trött och tom. Men man vet att om ett par dagar ska man göra allt för att hjälpa sin bror att bli bättre. Stödja, hoppas, be till vad än man ber till.

Man känner sig som en töffel vars flickvän har än en gång bedragit honom. Hon har vänstrat en del, och varje gång är det samma plåga. Man är gråtfärdig, arg på sig själv, arg på flickvännen. Man är besviken, man är bedragen. Men sådan töffel man är, man älskar henne. Om ett par dagar ska man träffa henne, och man längtar till det ögonblicket. För att kanske, kanske kan allt bli bra igen. Kanske om man är där för henne blir allting bra.

IFK är min familj. Det har det varit i tjugo år. IFK var min familj när Tobbe spelade i Häcken och Adam i Frölunda, när Söder var tio år gammal, när Sam Larsson inte ens var född, när Stahre tränade Gröndals IK. Det finns säkert folk vars kärlek till IFK går ännu längre bak i tiden. Det finns IFKare som kommer att gå på matcher om tjugo år och se ett helt annat lag, andra spelare, andra tränare. Och de ska vara där, stödja, hoppas och be.

Men det finns en skillnad mellan laget och min faktiska familj. Laget kommer inte att få min villkorslösa kärlek. Laget är inte mina barn, inte min tolvåriga blåvita dotter, inte min nyfödde men redan blåvita son. Laget är ett gäng vuxna karlar som utövar fotboll på en professionell nivå. Några har tjänat miljoner på det. De kunde göra det för att det finns IFK, och bland annat för att det finns sådana som jag, tusentals supportrar som ser matcher, som engagerar sig, som attraherar sponsorer. IFK är inte bara ett lag eller en klubb eller en kombination av två färger. Spelare, tränare, klubbledningen - ni kommer och går. Vissa blir bortglömda, vissa blir ihågkomna, vissa blir legender. Legenderna är IFK. Och supportrarna är IFK. Jag är IFK. Och spelare, tränare, klubbledningen – ni representerar mig, ni representerar tusentals sådana som jag - och jag är jävligt less på att bli representerad på det viset som på Olympia och i Trencin, som i Bromma, som i Växjö. Jag kommer inte att sluta älska IFK för att laget underpresterar. Men jag kommer inte att älska laget för de insatserna. Tvärtom. Jag kommer att vara frustrerad, besviken på er och arg. Och jag kommer att kräva en förbättring, jag kommer att kräva svar och lösningar.

- ”Vi kom inte alls upp i nivå” säger Haglund. Varför gjorde ni inte det? Vad är det som gör att laget underpresterar? Varför har laget en formsvacka varje sommar? Förra året var det Djurgården borta och en hönsgård i backlinjen, det var en oavgjord mot Gefle hemma och en totalkollaps mot samma Gefle och även senare mot Kalmar borta. Förrförra året var det fyra stycken i baken mor Djurgården hemma och torsk mot storheter som Gefle (än en gång) och Trelleborg. Varför? Vad är anledningen till det?

Jag har underpresterat en gång. Jag var omogen, reserverad, lat och ointresserad. Jag har sabbat min karriär då på grund av detta. Nu har det gått ett antal år och jag har lyckats i ett annat område. Men det skär fortfarande i hjärtat när jag tänker på vilken idiot och slöfock jag var då. Hur jag lämnade folk i sticket. Jag tänker fortfarande på det misstaget, jag drar fortfarande lärdomar av det, och viktigast av allt, jag hatar det beteendet nu. Jag har hittat svar på mina frågor, jag har rannsakat mig själv och förstått varför jag har underpresterad. Sedan ställde jag ännu högre krav på mig själv.

Jag vill att ni gör samma sak. Adam, varför fumlar du med bollen? Hjalmar, varför slår du idiotpassningar till motståndare? Tobbe, varför sätter du inte bollen under ribban? Emil, varför har du svårt att dribbla din motståndare? Sam, varför tappar du bollen? Stahre, varför är laget i en sådan svacka nu? Och så vidare…
Nu är känslorna fortfarande heta, och det känns kanske som att jag letar efter syndabokar. Nej, absolut inte. Det jag vill att ni rannsakar er själva. Att ni kommer till någon jävla insikt, att ni hittar en lösning. För att när jag är där på söndag vill jag att ni uppträder som ett gäng män som representerar tusentals andra stolta män och kvinnor. Inte som elva stycken otrogna flickvänner.


Shurik