På gång


måndag 29 juli 2013

40 minuter, ett par idioter och en massa psykologer.

Strax innan matchen försöker Cmore göra en intervju med Mikael Stahre, som har svårt att höra frågorna i den underbara stämning som nära nog vidgar Gamla Ullevis byggfundament. Han låter oss dock få veta att Blåvitt ska ha ett högt försvarsspel, möta motståndarna på deras egen planhalva, för att kunna lägga så mycket av spelet som möjligt i anfallsposition. Det som sedan utspelar sig på den regntunga gräsmattan, från minut 1 till minut 40, är bland det bästa jag sett Blåvitt göra på år och dar.

Blåvitt följer planen till punkt och pricka. Med direkta tillslag, oftast i anfallsriktning, kommer de i våg efter våg. Det är så jävla vackert att se, och när Söder skickar in bollen i högra krysset, när den allsvenska debutanten Lasse Vibe utmanar, briljerar och lägger fram bollen till Tobbe, som lägger bollen i övergivet mål, då är man där igen. I euforin, i tron att vi fanimej ska ta hem guldet till Göteborg igen!

Sedan är det dags för idioternas glada afton, att förändra tillställningen. Om detta har mina skribentkollegor redan varit tydliga, så jag lämnar den delen med ett konstaterande om att domarteamet inte gör sitt jobb. Och det är förbannat svagt gjort.

I paus utgår Pontus Farnerud. Hans betydelse för laget är väldigt stor, men att förklara kollapsen i andra halvlek med att Pontus tvingas lämna in, den köper jag inte. För det kan inte vara så att allt står och faller med Pontus medverkan på planen? Han spelar dessutom i en ovan position, vänster mitt, och han gör det bra. Men ändå. Det kan inte stå och falla med en enda spelare.

Mikael Stahre står och fäktar, gapar, vandrar, ber till högre makter utefter sidlinjen i andra halvlek. Vad är det han gapar om? Jag har svårt att tro att han förmedlar en massa galenskap. Men varför händer ingenting? Varför händer det absolut ingenting? Här faller många in och vill se Stahres avgång (vilket många skrikit om sedan sekund ett av hans gällande kontrakt). Men jag köper inte det heller, det är liksom för lätt. Mot bakgrund av de första 40 minuterna, då allt klaffar, till den handlingsförlamande andra halvlek, är det ju något annat som händer, som ingen verkar begripa sig på.

Det är just nu jag kommer att tänka på psykologer. En hel hög med psykologer. De ligger framför entrén på Kamratgården, och vill komma in. De vill ha jobb, för de vet att det finns pengar att tjäna. Där innanför dörren huserar ett fotbollslag, som vid minsta motgång viker ner sig. Vad i helvete kan det bero på? Tror fan att de flockas utanför den dörren.

Att chocken igår, efter de sista 5 minuterna av första halvlek, var gigantisk och stor (av kända anledningar), är inte svårt att förstå. Men det är inte bara i den här matchen dippen har kommit, det har varit med oss en lång period. Och visst, vi kan vifta bort det hela med alla skador i truppen, att den är för tunn etc etc. Men jag tycker inte riktigt att det håller heller (även om det givetvis har stor betydelse för helheten). För Blåvitt har spelat bra stundom, när de haft fart och fläkt, och inte minst, medgång. Då har de visat att de kan mäta sig med de bästa lagen.

Och där någonstans tror jag att kärnan ligger, den oförklarliga sörjan av svart ångest som börjar sippra ut över laget, så fort en motgång kommer. Det är den psykologerna så innerligt vill gräva ner sig i, riva i, reda ut, slåss om, och försöka att förstå.

Det är därför den där högen av psykologer utanför Kamratgårdens dörr, på något märkligt sätt, är både skrämmande, men samtidigt lite vacker.