På gång


tisdag 7 maj 2013

Normavvikelsen

SUPPORT. Via sociala medier kommer jag (Daniel) i kontakt med många fantastiska supportrar och i synnerhet blåvita sådana. Karin Bolin Derne är en utav dessa fantastiska Blåvitt-supportrar. Här delar Karin med sig av ett perspektiv som ter sig förhållandevis främmande för den genomsnittliga BaraBen-läsaren. Ett perspektiv som i allra högsta grad är värt att fundera vidare kring. Trevlig läsning!

Hej. Jag är småbarnsmamma, medelålders (snart 38) och fotbollssupporter. Jag håller på Blåvitt, har årskort på LS på Gamla Ullevi och åker ibland på bortamatcher. Igår packade jag Bjärsmyrs gamla spelarväska, åt frukost, tog på barnen kläderna och gick till dagis med dem. Sedan tog jag Änglarnas supportbuss till Stockholm för att se AIK möta IFK Göteborg på Friends Arena för första gången. Det var på många sätt en minnesvärd resa. Jag funderade länge på om jag skulle försöka åka på den. När jag väl bestämt mig frågade jag om lov hemma om att få åka, fick ja, bad om semester på jobbet och köpte Änglarnas kompispaket med buss och biljett.

Att jag håller på Blåvitt är tack vare min pappa, född 1920. Han är trogen supporter sedan 20-talet (även om han höll på ÖIS i ett år innan). Han har alltid gått på matcher, sett Svarte-Filip knäcka en stolpe på Slottsskogsvallen med sitt stenhårda skott och alltid sjungit blåvita hejarsånger för mig. Även om han noga påpekar för mig att när man går på match ska man hålla tyst, för att sedan explodera när det blir mål. Det var så man gjorde på hans tid, och det är ju såklart det enda rätta då. Fast jag lyssnar inte på vad pappa tycker i den frågan. På matcherna sjunger jag för full hals och ropar med hela mitt operaskolade röstomfång. Min kompis Nina kallar mig för orchen, jag ropar ibland så det ringer i öronen på henne och hon blir halvdöv. Det är underbart.

Mitt intresse för Blåvitt och fotbollen har alltid funnits där. Men det är på senare år som det blommat ut för fullt i offentligt ljus och jag skaffat årskort. Första årskortet var till förra säsongen, 2012. Det var inte så roligt att vara supporter och gå på matcher då ska gud veta. Men det hör sporten till.

Många bekanta har höjt på ögonbrynen och frågat var mitt plötsliga stora intresse för fotbollen kommit ifrån. Det har alltid funnits där, svarar jag. Ingen har bara brytt sig om att fråga innan, och jag har inte pratat så mycket om det. Man frågar ofta inte tjejer vilket lag de håller på så där utan anledning. Jag får nästan aldrig den frågan. Många undrar också hur det går att kombinera två småbarn med att gå på alla hemmamatcher. Lika bra för mig som för alla småbarnsfarsor som det kryllar av på Gamla Ullevi, svarar jag. Men det är alltid förhandlingar hemma, ibland mycket hårda sådana, med planering och logistik. Min man är stor fotbollssupporter han med. Håller på Blåvitt men framför allt Arsenal. Hans ”årskort” är Viasat Fotboll och Premier League-matcherna. Han gillar att jag är aktiv supporter.



Som medelålders kvinna, småbarnsmamma och engagerad fotbollssupporter följer man inte normen. ”Varför gillar du fotboll?”. För att jag gör det. ”Har du spelat själv?”. Nej, jag höll på med hästar som liten. ”Går du på matcher bara för att se på snygga killar?”. Nej, jag går för att se på fotboll (att det sedan inte gör ont i ögonen att titta på plan är bara en bonus). ”Vad säger barnen när du går hemifrån för att gå på match?”. ”Ha det så roligt mamma. Heja Blåvitt! Och Arsenal”. Jag borde egentligen hålla på med yoga, sy gardiner och odla spännande tomatsorter, om jag skulle följa normen. Men jag mår som bäst med en öl i handen på Gamla Ullevi. Det är himlen för mig. Och därför är jag där.

Igår på pubsamlingen i Gamla Stan i Stockholm (som jag envisas med att kalla för Gamlestan bara för att jag har jättedålig humor) satt jag i solen, drack öl och njöt av uppladdningen inför matchen. Jag hade inga emblem på mig, förutom mitt City of Glenn-armband. Halsduken låg kvar i bussen inför matchen. När jag skulle gå på toaletten knödde jag mig fram bland allt folk och på vägen in i pubmörkret sa en kille till mig ”du har hamnat fel”. ”Vad menar du?”, undrade jag. ”Du har hamnat fel”, upprepade han. Jag kände att jag hamnade i försvarsläge, drog fram handleden och höll upp mitt armband. ”Nej, jag är på alldeles rätt ställe”, sa jag, och sedan kände jag att jag var tvungen att snabbt gå därifrån. Jag kände nämligen att jag blev oerhört irriterad, och orchen i mig började vakna.

Jag insåg att jag precis hade behövt legitimera mig, att visa mig värdig, att jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var supporter och att jag var på rätt plats. Ska jag vara helt ärlig kände jag att smockan hängde i luften från min sida. Jag blev så irriterad över att inte känna mig välkommen. Men jag förstår hans reaktion. Jag är inte normen för en blåvit supporter på en pubsamling i Stockholm inför en match mot AIK. Jag är allt annat än normen. Därför tänkte jag berätta lite om mig, besvara några av de vanligaste frågor jag brukar få, och presentera mig.

Det har jag gjort här nu. Och om du läser det här, killen på pubsamlingen igår, kanske du inte tycker jag är så främmande och felplacerad nästa gång vi ses. För det lär vi göra. På Gamla Ullevi eller på bortamatch. Jag heter Karin. Du som läser det här får gärna följa mig på Twitter där jag oftast skriver om blåvita saker. @karbol heter jag där. Och vill du se bilder från bortamatchen igår så hittar du mig också på Instagram. Och hälsa gärna när vi ses på matcherna. Det vill jag gärna.

Heja Blåvitt!

Med vänlig hälsning
Karin Bolin Derne

P.S. För övrigt vill jag bara påpeka att Friends Arena suger som upplevelse för mig som bortalagssupporter. Undanfösta i ett hörn med kass kontakt med plan och dålig akustik dog stämningen i klacken rätt fort, upplevde jag. Det ska vi tänka på inför Cup-finalen. Som jag givetvis ska åka på. Och då jäklar, då går vi för guld!