På gång


måndag 20 maj 2013

Inte en leksakslåda till

Jag hade en dröm för några nätter sedan, som fick mina tankar i lätt obehagliga banor. Det var en dröm om den där kompisens kompis, som bara dyker upp några gånger per år. Den som man inte har någon reell relation till, som är så där skavsamt irriterande, som alltid ska låna ens leksaker men aldrig lånar ut sina egna. Som likt Bill och Bull bara flikar i, håller med, nickar fånigt men aldrig för några egna resonemang.

Och jag kom att tänka på den där kompisens kompis, som Gefle IF. Som också bara dyker upp några gånger per år. Lever sin tillvaro i periferin, men rätt vad det är så står de där igen.

Förra säsongen, en  plågsam eftermiddag i juli, gick den där kompisen kompis för långt. Det var då, helt utan förvarning, som han helt sonika ställde sig och pissade rakt ner i vår leksakslåda. Och jag och många med mig, stod och såg på. Var fick han luft ifrån? Och varför gjorde vi ingenting?

När sommaren övergick i höst, och vintern la sig som ett täcke över vårt avlånga land, kunde de där frågorna dyka upp. De hade tagit plats under min hud, som ett högoktanigt klipulver.

Jag säger bara, låt det inte ske igen. Börjar han fingra på shortsen på onsdag, göra minsta antydan till att dra ner dem, sätt då för i helvete stopp!

Inte en leksakslåda till. Istället tar vi och pissar tillbaka. Men vi gör det på vårt sätt. Vi brottar ner den dryge.