På gång


lördag 27 april 2013

Gästkrönika inför semifinalen i Svenska Cupen 1/5

GÄSTKRÖNIKA. Det finns många Änglar runt om i landet. En utav dessa är Lotta Dalenius Hahlin. I denna text delar hon med sig av sina känslor kring att inte alltid kunna vara fysiskt på plats, om längtan i bröstet och kärleken till Göteborg och Idrottsföreningen Kamraterna. Håll till godo!

På 1980-talet stod jag som barn på läktaren på Ullevi och ropade ut min kärlek till laget. Laget som alltid följt mig genom livet. De blåvita färgerna har suttit i, trots att jag flyttat land och rike runt och numera bor i mörka Småland.

Men även den mörkaste skog kan stråla med hjälp av kärleken till fotbollen. Kärleken till laget. Nu när jag inte bor i Den Enda Staden, så skiner den blåvita färgen starkare än någon annan färg. Värmen i hjärtat när jag hör ”Snart skiner Poseidon” spelas. Min bror, som har årskort och är (inte riktigt) lika galen fanatiker av Blåvitt som jag är, tvingar jag att filma inmarschen och skicka. Varje match.


Streamar matcherna, sitter hemma framför datorn/tv och vrålar av glädje när nätet rasslar i motståndarens lag och kämparandan i blicken när det nästan sitter. Läser, tittar och följer med.

Men det viktigaste är inte att jag får se matchen. Det viktigaste är att jag kan dela med mig känslan till mina söner. De, som själva älskar spelet, och som vill bli fotbollsproffs. Vi bänkar oss i våra blåvita färger och så upplever vi glädje och sorg tillsammans.  Barnen vet också nu hur högt deras mamma kan skrika när det blir mål, och hur arg hon kan bli på domaren.  I med- och i motgång. Det är vi, i vår lilla publik. I vår lilla klack.

Men längtan finns att få ta del av något större. Att få vara på plats. Att få befinna sig i stormens öga, och få bli berusade på alla tusentals röster och känslor som yr runt när man verkligen är på plats. Att få se ”på riktigt”. Jag vill ge detta till mina barn. Att få bli del att något större än individen, att bli en del av gemenskapen som formats runt vårt lag.

Så nu är det på gång. Tack vare, och jag får väl tacka dem, att Östers IF lyckades krångla sig upp till Allsvenskan och in i Svenska Cupen, så har vi äntligen möjlighet att få se Blåvitt live. Äntligen, och den 1/5 smäller det. Storsonen (12 år) undrade om vi inte måste heja på Öster eftersom vi bor här.

-”Nej,” sa jag. ”Det finns bara ett lag, barn, och det är IFK Göteborg”.

Jag har köpt biljetter, till bortaklackens plats. Även om det är på en arena i den stad jag nu bor i (men Göteborg är mitt hem) så blir det som att få komma hem tillslut. Borta, men hemma. Stora sonen skall studera Tobbe och Sam Larsson (” för han är ju bara 19 år mamma, och jag skall vara 18 när jag får spela med IFK” ) och 8-åringen skall bli målis och vill detaljkolla på Alvbåge.

Och om tio år när jag flyttat tillbaka till Göteborg, så kommer jag köpa mitt årskort. Då slipper brorsan skicka filmer till mig för att jag skall få uppleva kärleken till laget när de kommer in. Då är jag på plats, med pojkarna vid min sida.  Tills dess finner ni oss ute i landet. I gemenskapen formad av kärleken till laget. Men vi ses väl den 1 maj?

Fotnot: Lotta kan ni följa på twitter: @treamigos