På gång


tisdag 15 januari 2013

Fotbollens roll år 2013


KRÖNIKA. När man konstaterat för sig själv att man vill tro så kommer ställningstagande nummer två. Vad ska jag tro på? Att i stort sett alla vill ha någonting att tro på tar jag för givet, även om kanske inte alla är medvetna om det själva. En ideologi, en gud, ett rockband. Jag själv tror benhårt på Virginia Woolf och Zlatan Ibrahimovic. Konsten och idrotten: de stora föreställningarna som på olika vägar kan lära oss lite mer om vad det innebär att vara människa. Det här med vår tro, det handlar om en strävan, att aldrig kunna sätta sig ner och känna att allting är gott som det är. Inga fler barn, ingen högre lön, inga fler lediga dagar, ingen snyggare bil. Aldrig sätter sig någon ner och tänker att jag behöver ingenting mer. Ingenting mer, någonsin. Jag tror det ligger i människans natur att ständigt formulera problem för sig själv. Att alltid sträva efter något annat.

IFK Göteborg. Hurdan är fotbollens världsuppfattning? Ibland upplever jag att den skiljer sig från den gängse, samtidigt som den speglar densamma. Det är bara en del av den här sportens komplexitet. Här, i fotbollens värld, där jag i högsta grad befinner mig, centreras livet runt Det stora spelet. Vi har vår egen ekonomi och våra egna konflikter, det är i stor grad en värld för invigda. Men samtidigt är fotbollen enligt mig Det stora spelet eftersom allt det som sker på den gröna planen med de vita strecken, det som sker mellan de tjugotvå spelarna, har blivit en perfekt projektionsyta för hela det mänskliga känslospektrat. Här kan vi älska och hata utan att, förutom i några undantagsfall, ha ihjäl varandra. Här kan vi segra och förlora i en gemenskap som inte skadar. Vi kan slå oss ursinniga på fotbollen utan att den far illa, för den är bara en sandsäck, den är bara en idrott. En enastående låtsasvärld.

Det är den mänskliga strävan. Alltid något mer, alltid något bättre. Om inte annat så kan man alltid bli en godare människa, en klokare människa. Och så tillhörigheten. Det är den sociala trygghet vi alltid vill åt. Om du är del av en grupp med en gemensam tro så stillas din ängslan inför alltings svårbegriplighet. Om du tillhör en grupp med ledare som formulerar enkla paroller att följa, ja då blir också livet enklare att leva. Du kan överlämna det mänskliga problemformulerandet åt någon annan, allt du behöver ge tillbaks är förprogrammerat hat mot oliktänkande. Jag läser på nätets hatsajter där unga människor grupperar sig i en gemensam tro. Det är läsning som ger mig ont i magen och jag försöker förstå. De har hittat sitt problem och de har pekat ut en skyldig. De har hittat sin tro. ”Det här är inte ditt land” är den vedertagna men ofta outtalade doktrinen. De sysslar med avancerad skuggboxning, en polerad yta som bara ibland krackelerar och visar sanningen: ett brett fascistiskt hånflin. De har hittat sitt problem, blatten, och de har hittat sin gemensamma strävan, att framhäva sin egen särart på bekostad av blattens.

Denna påstådda särart är givetvis fullständig inbillning. Jag tror det handlar om något annat, en allmän osäkerhet, en önskan att hitta enkla meningar och mål. Så den mänskliga gemensamhetssträvan och problemformulerandet som är så viktig för utvecklingen når alltid fram till en paradox. Att det finns flera gemenskaper som har som strävan att utesluta varandra, att det finns flera grupper som har varandra som inbillad fiende. Konflikt tycks vara en del av människans natur. Så om vi nu måste söka oss till dessa grupper, denna tillhörighet, dessa konflikter. Varför inte låta det utspelas på en påhittad spelplan, i ett spel som inte är på liv och död, i ett spel där en personlig kränkning förhoppningsvis är glömd efter 90 minuter plus övertid. Varför inte låta fotbollen vara din grupp och din gemenskap? Här är problemet enkelt, vi har kommit sjua tre år i rad. Här är målet lika enkelt: vi ska bli bäst i Sverige. Våra paroller är också enkla att leva efter: tolerans och kamratskap.

I västvärlden genomlever vi just nu en ekonomisk kris. I Spanien och Grekland går omkring hälften av alla unga utan arbete. Den allmänna arbetslösheten inom EU når rekordnivåer. På många plan liknar samhällssituationen nu så som den såg ut i bl.a. Tyskland under 20- och 30-talet. Ekonomisk stagnation, ett folk som känner att något blivit dem fråntagna, ett utpekande av skyldiga. Den mänskliga logiken tycks leda till att har man blivit fråntagen något så finns det alltid någon som har tagit det ifrån en. Ett enkelt sätt att hantera bakslaget. Den gången, under 20- och 30-talets Tyskland var det judarna som utpekades som skyldiga. Idag är de påstått skyldiga en lika svårdefinierad grupp, och ni känner till den vid det här laget: blatten. I släptåg kommer dennes kumpaner; PK-eliten, journalisterna och feministerna.

Vad har allt det här med fotboll och IFK Göteborg att göra, kanske läsaren undrar. Och jag erkänner, sambanden må vara vaga, men när jag funderat på vilken roll som fotbollen kan ha i samhället idag, år 2013, så är det allt det här det handlar om. Att vi genomlever en gemensam kris och att vi helt enkelt behöver något att tro på. Vi behöver en grupp att tillhöra, och när många unga idag söker sig till olika grupper med mer eller mindre fascistiska tendenser, så vill jag att fotbollen och idrotten ska finnas där som ett alternativ. Jag börjar allt mer förstå hur viktigt föreningslivet är i ett samhälle. Kom hit istället, tänker jag, kom till IFK Göteborg, vi har inte vunnit något på flera år, men hyser ändå en samtidig tro på framtiden och allas lika värde. Det är idrottens ideologi, att alla kan vara med, att ingen är utesluten. Det här är ditt land, likaväl som mitt, och det här är din idrottsförening, likaväl som min.

Det är det jag tror på. Att idrotten fortfarande år 2013 har en viktig funktion i sammanlänkandet människor emellan. Att idrotten kan vara din grupp och din ideologi. Blåvitt bildades 1904 och sedan dess har europakartan ritats om flera gånger, två världskrig har utspelats, Sverige har bytt regering fram och tillbaka åtskilliga gånger. En statsminister har blivit mördad, kanske har vi stått på randen till ett kärnvapenkrig, diktaturer har fallit och det fria ordet har fått större spridning. Blåvitt får aldrig dö säger Bebben och jag säger detsamma. Blåvitt får aldrig dö. Nästa år fyller vi 110 år, men vi är fortfarande precis samma förening som vi var då, när vi bildades. Vi är Idrottsföreningen Kamraterna. Alla är välkomna.

@BengtsonJoakim