På gång


torsdag 18 oktober 2012

Några tankar om ett mittenlag

SMALL TALK. Det känns som det värsta är över nu. Efter 20 minuter mot Elfsborg på Gamla Ullevi var jag övertygad om att IFK Göteborg var ett lag som faktiskt kunde åka ur Allsvenskan. Vi kom just från en match i Sundsvall där vi vänt ett tremålsunderläge och fått med oss en poäng, vi hade blivit utspelade av Kalmar, av Gefle, det som i början av säsongen bara verkade vara ett osannolikt missflyt blev sanning. Vi hade gått från ett ganska bra lag som förlorade fotbollsmatcher på de mest märkliga vis, till en riktigt uselt lag som förlorade fotbollsmatcher fullt logiskt. Övertygelsen om att de dåliga resultaten inte speglade kvaliteten i truppen varade kanske fem omgångar, sedan började frågorna komma både hos spelare och publik. Är det här vår standard? Är vi inte bättre än så här?

I 20 minuter var vi totalt utspelade mot Elfsborg, de fick en tidig ledning, och jag satt faktiskt där och tänkte på vilka spelare som skulle vilja fortsätta och vilka som skulle vilja gå vidare till andra lag om vi åkte ner i Superettan. Jag försökte hitta positiva ingångar, kanske kunde ett år i Superettan ge den tid som våra unga spelare behövde, att Joel Allansson och David Moberg Karlsson skulle kunna göra en Zlatan och blomma ut när inga Allsvenska satsningar stod i vägen. Men så vände det, vi kvitterade, gjorde senare 2-1 och har heller inte förlorat sedan dess. När det gick som sämst var jag inte förmögen till att känna besvikelse över en bedrövlig säsong, allting överskuggades av rädslan för att åka ur, hotet om degradering var reellt och fysiskt. Men nu när vi landat i mitten av tabellen börjar det krypa fram. Hur fan kunde det gå så fel?

När man tittar på tabellen så finns det några saker som blir tydliga. Som att vi har spelat oavgjort flest matcher av alla lag, att tabellen är oerhört jämn och att bara en handfull poäng upp eller ner gör stor skillnad. Det är lätt att börja räkna om och undra vilken väg säsongen hade tagit om bolluslingen velat gå i mål de första matcherna, om Waehler fått brösta bollen precis som alla andra spelare utan att det blåstes straff. Men hur jag än vrider och vänder och gör om till men och kanske, kanske inte, så kan matematiken och sannolikheten inte förskona mig från faktumet: vi har spelat som ett bottenlag, och vi har gjort det flera gånger.

Jag har missat två matcher i år, båda på grund av semesterresa. Det är Gefle borta och Kalmar borta, jag känner mig nästan skyldig till resultaten. Geflematchen upplevde jag en solig dag sittandes på altanen till ett sommarhus i Bohuslän lutad över en mobiltelefon med sportradion på högsta volym, stirrandes på den och intensivt lyssnandes som om jag väntade på rapporter om evakuering eller flygbombning. Ibland tappade mobilen kontakten med internet och jag tog upp den, ställde mig på ett bord och sträckte mig mot himlen med telefonen i näven i ett desperat försök att nå, vad det nu var jag försökte nå. Men så: ja visst fan kom ljudet tillbaka, det funkade, ”Farnerud till Hysén, tillbaks till Valgardsson”, jag stod så blick stilla, Oscar kommer ut ur stugan, han stirrar på mig, jag stirrar på honom. ”Vad i hel…” börjar han men jag avbryter, ”tyst tyst!”, och just då gör Gefle 3-0.

Det var ett lag med ett av Allsvenskans på pappret bästa trupper som spelade som detta bottenlag. Trots det har det märkligt nog varit ganska tyst om avgångskrav på Stahre. Innan säsongen var jag och många andra jag pratade med övertygade om att Micke Stahre skulle behöva en exemplarisk inledning för att inte bli hudflängd och utkastad av fansen. Och när säsongen väl drog i gång gick det sämre än vad någon skulle kunna ha föreställt sig på förhand. Och där mot Elfsborg, när vi var utspelade i början av matchen och under sommaren förlorat borta mot Gefle och Kalmar, så var det inte många som riktade sin frustration mot Micke, snarare har många stöttat honom och istället valt att rikta kritiken mot Håkan Mild.

Anledning till att det kunnat bli så tror jag är ganska enkel. Han har nämligen ett sätt att kommunicera utåt som får en supporter att känna igen sig. Vid sidan av plan, i kontakt med media, i samtal med åskådare, så tar han sig tid att förklara, han lyssnar på kritiken och ger sedan ett ärligt svar, visar öppet sin egen frustration eller irritation, när andra tränare vi haft slutit sig allt mer ju sämre det gått, stängt in sig, givit korta förutbestämda svar, då har Stahre kommit ut ur omklädningsrummet efteråt och tagit diskussionen. Svårare än så behöver det inte vara för att vinna en grupps förtroende, hur mycket AIK:are man än varit tidigare. Stahre har aldrig försökt gömma sig bakom bortförklaringar, när alla sett att vi spelat overkligt dåligt första halvlek, ja då är det just det han säger i halvtidsintervjun: ”vi har varit overkligt dåliga i första halvlek”. Det är ett utmärkt sätt att dämpa aggressioner från fansen. Ett enkelt sätt att säga: var lugn, jag ser precis det ni ser, jag är inte dum i huvudet.

Men trots Stahres ärliga briljans i förhållande till media och fans, hans utstrålning under matcher och engagemang under träningar, i regn och rusk, varje dag, i varje moment, så kvarstår fortfarande det där faktumet jag tidigare konstaterade: vi har spelat som ett bottenlag. Han har haft tillgång till en trupp som det var längesedan en blåvittränare hade, en alldeles nybyggd träningsanläggning, en stadig organisation, en klubb med ideologi och hjärta och tradition. Trots all detta blev resultatet nästan historiskt dåligt, vi var länge i en Allsvensk bottenstrid, vi förlade mot Gefle med 5-0. Det är ett komplett misslyckande, allt annat vore ren jävla lögn. Han har famlat efter tydlig linje i spelet, en tyngd och kraft som behövs i Allsvenskan, det tog många omgångar att inse att vi var fullkomligt sönderlästa av alla motståndare. Låt Blåvitt ha bollen, låt oss göra målen. Enklare än så var det inte att slå IFK Göteborg. Stahre blev tvungen att tänka om och inse sitt misstag, men det tog lång tid.

Nu mot slutet är det också ganska enkelt att se något annat vi saknat, nämligen en riktig tung centallinje. Hela vändningen som laget gjort under hösten stavas, så som jag ser det, Mattias Bjärsmyr och Jakob Johansson. Det var egentligen först när jag såg Jakob gå in på mittfältet och fysiskt ställa sig i vägen för den som försökte starta ett anfall mot oss, som jag insåg att vi saknat just den kraften. Att Haglund inte räckt till alla gånger. Och slapp någon förbi Jakob stod Bjärsa där. Balans i laget kallas det väl, och någonstans har överflödet av alternativ och dyra investeringar gjort ledarna blinda för de enkla lösningarna.

Så redan nu är det dags för oss blåvita att tänka på framtiden. Kontinuitet är viktigt, tålamod ofta något som lönar sig i längden, men när passeras gränsen för vad som går att acceptera? Själv tror jag i alla fall att en tränare ska få två hela säsonger på sig. Jag tror fortfarande på Micke, jag tror fortfarande på laget. Vi behöver justera truppen något, skaffa en riktigt duktig vänsterback, kanske någon spelare till, sedan är vi redo att helt enkelt börja om igen. Vad gäller Håkan Mild så kan han bara sitta kvar så länge Stahre sitter kvar. Det känns otänkbart att han ska sparka Micke Stahre för att sedan själv sitta kvar och inte låtsas om sitt misslyckande. Men fram till dess tror jag även på Håkan. Han har ett långsiktigt perspektiv på verksamheten som är ovärderlig. Han har vänt ett ganska prekärt ekonomiskt läge och stadgat ekonomin. Det går inte att ta ifrån honom. Nu ska vi bara genomlida resten av den här skitsäsongen och så får vi se nästa år om vi någon gång ska få betalt för vårt goda tålamod.

@BengtsonJoakim