På gång


söndag 28 oktober 2012

Jag börjar bli riktigt orolig.

KRÖNIKA:
Jag har för vana att inte skriva analytiska texter direkt efter match. Det finns för mycket känslor inblandade, och jag brukar ha hunnit sänka en fyra-fem öl vilket inte direkt ger ett rättvist perspektiv. Men just idag kan jag inte hålla mig. Just idag tar känslorna över, och jag måste få ur mig ett och annat.

Jag kan förstå - men jag kan inte acceptera den loja inställning våra Änglar levererade ikväll samt under förra söndagen mot AIK. Man spelar just nu om en mittenplacering i Allsvenskan, och skall jag vara helt ärlig så vill nog både ledning, spelare och fans att denna säsongen bara skall vara över. Att sista matchen skall vara gjord och att vi istället kan se fram emot några soliga försäsongsmatcher på Valhalla.
Om vi är ärliga mot oss själva - 2012 är förbi, och om ett par år är denna säsong glömd, så vad spelar det för roll om vi slutar sexa eller nia?
I mina ögon - ALLT! För värdighetens-, klubbens- och inte minst supportrarnas skull.
De personer som lägger energi, tid och pengar för att följa de elva utvalda som för stunden skall representera en av Sveriges största fotbollsklubbar. De som far land och rike runt för att stötta sina hjältar i med- som motgång. De som lär sina barn att Blåvitt = glädje, gemenskap och kämparglöd.
Det börjar bli dags att ge tillbaka. Jag förväntar mig inte vinst i alla matcher. Jag förväntar mig inte årets mål så fort jag går tittar på blåvitt. Jag förväntar mig att de utvalda personer som befinner sig på planen gör sitt bästa, kämpar och gör allt för att laget skall skörda framgångar. Om man så förlorar med 10-0 spelar det ingen roll, för man har gjort vad man har kunnat.

Det vanligaste framgångsreceptet för en fotbollsspelare är hunger.
Viljan att få visa, prestera och leverera. För dagens startelva är hungern borta.
Den finns inte där. Dessutom är det inte säkert att alla kommer att spela i IFK Göteborg mer - någon kanske lägger av helt. I den Blåvita truppen finns det spelare som i det tysta kämpar, krigar och levererar - dag efter dag, träning efter träning, för att sedan nöta bänk i hopp om att det "kanske är MIN tur idag".

Jag vill mot slutet se en förändring. Jag vill se Sam Larsson. Jag vill se Jonathan Azulay. Jag vill se David Moberg Karlsson, och jag vill se Niclas Bärkroth.
Inte för att de nödvändigtvis måste vara bättre - utan för att det finns en hunger som inte skådats på länge. Den hunger vi supportrar förväntar oss att få se.