På gång


måndag 20 augusti 2012

Bara boll

Arbetsdagen börjar lida mot sitt slut och de sista timmarna har jag verkligen fått kämpa för att behålla fokus. Det är bara några timmar kvar till matchstart och en härlig känsla av spänning och nervositet har vuxit och fyllts i kroppen. Det känns enda ner i tårna.  

I omklädningsrummet är allt förberett, halsduken är nedpackad, matchtröjan likaså.
Det är med pigga ben jag småspringer från jobbet mot Gamla Ullevi, pirrig och förväntansfull. Det är en viktig match idag. Varje match är viktig men idag känns det extra viktigt. Det känns som det är dags att vända skeppet och bryta en negativ trend. Som vanligt är jag ute i på tok för god tid och hinner titta på klockan både en, två och tre gånger innan mitt sällskap dyker upp. Någonstans innanför all den spänning och förväntan finns ändå ett lugn, det är ju bara fotboll. Ja, jag är lugn och ser fram emot att spendera en kväll med vänner med samma intresse och samma vilja för Blåvitt som jag. Det är ju som sagt faktiskt bara fotboll... I baren beställer jag en kaffe och en vatten. Jag säger till de andra att idag vill jag inte missa inmarschen. Domaren blåser i visselpipan och matchen är igång, nu kör vi!

Jag hinner knappt förstå vad som händer men plötsligt jublar hela läktaren och min bror kastar sig i famnen på mig till följt av en high five. 8 sekunder och ställning är 1-0.
Sobrakadabra!
Matchen går vidare. Klockan tickar och Sobralense gör 2-1, nu har vi övertaget. Det är ett aggressivt och revanschsuget Blåvitt till en början men pressen ökar och när kvitteringsmålet kommer blir pressen för stor... för mig! Jag kliver ner från läktaren för att se följande minuter på tv-skärmen ute i baren. Lugnet är som bortblåst och jag försöker än en gång intala mig själv, det är bara fotboll. 

Min farfar har alltid varit min stora idol. När jag var liten hängde jag hellre hos honom på morgnarna innan skolan istället för på fritids som de andra barnen. Min farfar var cool och hade alltid spännande fotbollshistorier att berätta. Efter frukost tog vi alltid en promenad runt fotbollsplanen som sen skulle komma att bli mitt andra hem. Jag beundrade den entusiasm och stolthet han utstrålade varje gång han satte igång och refererade matcher, pratade om olika lag han spelat i och om snygga mål han hade gjort. Förutom min farfars berättelser var mitt första fotbollsminne när jag var sex år. Föreningen jag tillhörde hade på den tiden inget flicklag så till en början spelade jag med killarna. När det var dags för första matchen vet jag att jag kände mig lite konstig som inte hade likadana skor som de andra pojkarna. Men jag visste också att så fort jag hade bevisat att jag ville och kunde skulle jag också få ett par sådana skor som de andra, i läder med dobbar. Det var också lite obekvämt att byta om i samma omklädningsrum som domaren med bara ett draperi emellan men jag gjorde vad som krävdes. Väl ute på planen var jag vilsen och lite för nervös men killarna lät mig vara en del i spelet. De slitna joggingskorna mot det fuktiga gräset gjorde att det var svårt att hålla sig på benen men jag kämpade och i den åldern skulle fotboll bara vara lek, bara fotboll.
När domaren blåste av matchen var jag stolt. Jag var stolt trots att jag halkat och rusade lycklig av planen mot min farfar som mötte mig med öppen famn.
Ibland gick det bra, ibland gick det dåligt. Ibland var jag arg, ledsen och besviken över dåliga prestationer. Det kunde ta mig dagar och ibland veckor att komma över det och gång på gång försökte jag intala mig, det är bara fotboll.
När jag tänker tillbaka kan jag undra vad som höll mig kvar så länge. Jag blev aldrig så bra som min farfar eller min pappa, även om jag försökte. Jag har aldrig haft betalt för att spela boll. Det är något jag bara drömt om. Men det var det där med stoltheten. Stoltheten över en bra prestation och en vunnen match. Stoltheten över att ha spelat en hel match i vanliga joggingskor. Stolt över att tillhöra ett lag och en förening. Det är mitt lag!

3-2 av Pontus Farnerud men jag går fortfarande inte tillbaka till läktaren. Jag står kvar i baren när Stefan Selakovic stänger matchen på straff. 4-2. När jag svär, skriker, blir stressad och inte klarar av trycket på läktaren är det lätt att säga "det är bara fotboll". Vadå BARA fotboll? Det ÄR fotboll och lyckan är total!
Några dagar senare kliver jag av tåget på Stockholm central på väg till ett arbetsuppdrag iklädd mitt senaste inköp från Blåvitt-shoppen. När jag i lugnt tempo börjar röra mig på gatorna i myllret av människor (redan där har jag lyckats utmära mig) kan jag direkt se och avgöra när det är en fotbollssupporter jag möter. Jag kan tycka mig höra vad de tänker. Folk flinar, blänger, stirrar och skakar på huvudet som att de tycker att jag borde skämmas, för att det inte varit vår säsong. Det spelar ingen roll för jag är stolt över min nya t-shirt. Stolt över att Blåvitt är mitt lag!

/Petra