På gång


torsdag 12 juli 2012

Zlatan - en schackspringare


KRÖNIKA. ”Jag har sålt Ibra” läser jag när jag klickar mig in på Sportbladet. Jag har sålt Ibra. Det är Berlusconi som säger så och en plötslig insikt om hur vansinnig fotbollen är faller ner i knät på mig när jag sitter i soffan och gröper ur en avokado. Berlosconi, ägare av fotbollsklubben AC Milan samt hälften av Italiens TV-kanaler, som skapat sig en förmögenhet och svårintagen maktposition genom att fördumma ett folk med lättklädd och meningslös TV, har alltså sålt Zlatan. Sveriges Zlatan, Malmös Zlatan, Rosengårds Zlatan. Italiens Zlatan. Till Paris Saint Germain, ägda av Qatar Investment Authority. Det här handlar om enorma kapitalförflyttningar, pengar pumpade ur Mellanösterns öken, en italiensk mediamogul växlar ut 195 cm Zlatan och 183 cm Silva och får i ersättning ca 65 miljoner euro i reda pengar.

Varför absurditeten slår mig just nu vet jag inte, men det ryms så mycket i orden ”Jag har sålt Zlatan”. Och som så ofta blir fotbollen en spelplats för världsekonomi och världspolitik. Zlatan var Berlusconis ägodel, han var Seria A’s ägodel, han var den Italienska fotbollens ägodel. En av flera juveler de girigt försvarade som sina egna, en del av den kultur som så mycket av deras stolthet byggs på. Nu försvinner han, nu försvinner Thiago Silva, Pastore har redan gjort det och fler blir det. Anledningen till allt detta är ett land som går på knäna ekonomiskt. Italien står vid ruinens brant och Zlatan tvingas ifrån Italien därför att Italien inte längre har råd att ha kvar honom.

Vi kan antagligen knappt förställa oss den kränkning och förlust av heder som det innebär för det fotbollsdyrkande landet Italien att sälja av sina juveler en efter en. Ett av de stoltaste fotbollsfolken i hela världen, nu står de med mössan i hand och tvingas se allt de byggt upp försvinna till köpare som i italienarnas ögon inte har kunskap nog om spelet fotboll för att förstå värdet av det de köper, de köper för ett det blänker så vackert och för att deras kap ska ge dem segrar, segrar som ska ge dem ära, ära som ska ge dem…vad? Jag lider på något vis med Italien, jag lider när ekonomisk missväxt sipprar ner och påverkar tillgången på kultur, tillgången på skönhet, tillgången på vackra skådespel, tillgången på den fotboll Italien förtjänar.

Det är en bladning av allt det här jag har känt under den här kvällen. Hur stor betydelse allt detta har på både makronivå och mikronivå. Jag tänker inte bara på Italien, jag tänker på familjen Ibrahimovic som slits upp från det Milano där de spenderat så stor del av sina liv, på barnen som knappt vet något annat, jag tänker till och med på det franska språket, hur kommer det låta i Zlatans mun? Jag tänker på Paris som kommer bli en central punkt i fotbollseuropa de kommande åren. Jag tänker på Mino Raiola, denna feta kluns i kladdig piké som flyger kors och tvärs i sin märkliga handel av människor. Och i utkanten av allt detta sitter vi, supportrarna, medborgarna, som inget annat kan göra än att se på och förundras.

Att idrott är politik är en vedertagen sanning som inte går att säga emot. Idrott är tävlan och makt och segrar och heder och det är givet att politik och nationella och kulturella stridigheter ryms i allt detta. Fotbollen är det spel där det syns klarast eftersom så oerhört många fötter och så oerhört många hjärtan följer den och håller av den och dyrkar den. Zlatan är en av de stora spelpjäserna, jag jämför honom gärna med schackbrädets springare på grund av hans anatomi och för att två steg fram och ett åt sidan liknar en fint, och jag tror att alla hans förflyttningar på fotbollens europakarta kommer analyseras och diskuteras även efter hans karriär. Inte bara som en kuriositet inom fotbollshistorien utan också som en symbol för den europeiska politiska historien under tidigt 2000-tal.

@BengtsonJoakim