På gång


torsdag 26 juli 2012

Vad hände i fallet Fredrik Risp?

KRÖNIKA 
"Klart man är besviken. Siktet var inställt på att vara kvar och kanske helst avslutat karriären här. Jag hade ändå förhoppningar om en förlängning,
Så sa Fredrik Risp i media i juni 2010 då Håkan Mild klargjort för honom att hans kontrakt med IFK Göteborg inte skulle förlängas.
"Jag är besviken och förvånad. Jag spelade ändå tre matcher från start när alla var friska och gjorde det bra. Tyvärr har jag varit skadad en del."
Och visst gjorde han det bra, så mycket minns jag. Beskedet kom som en chock för mig då man på mittbackspositionen sett väldigt tunna ut bakom firma Ragnar Sigurdsson-Hjalmar Jonsson den här säsongen. Man stod egentligen utan riktiga alternativ hela säsongen. Mikael Dyrestam (på den här tiden enbart spelad som vänsterback) var skadad hela säsongen. Kvar fanns Kalle Svensson, obegripligt nedgången, och av ledarteamet ansedd för dålig att starta i Allsvenskan, samt Tuomo Turunen, en spelare som inte heller han var bra nog för Allsvensk fotboll i deras ögon. Nicklas Carlsson återvände i spel efter skada under den första halvan av 2010 och var således det enda användbara alternativet.

Karl Svensson spelade 5 Allsvenska matcher för IFK Göteborg 2010 men det blev några fler (17) säsongen därpå, främst då han var det enda alternativet sedan Ragnar Sigurdsson (och tidigare Nicklas Carlsson) lämnat klubben. Tuomo Turunen gjorde en Allsvensk match 2010 och lämnade sedan laget för gott (?).

Ett år senare, 2011, var Mikael Dyrestam den enda reserven på mittbackspositionen, han som annars var ordinarie som vänsterback. Han ville förstås själv spela mittback, men sett till lagets bästa blev det ett steg tillbaka då han tvingades spela i mitten och Logi Valgardsson fick ersätta till vänster.


Att spelare kommer och går är inga konstigheter inom modern lagidrott. Ibland är en spelartrupp överfylld, men ibland behöver man göra förändringar för att förstärka truppen. Alla kan inte få vara kvar kontraktstiden ut om laget inte går bra, och i ett sådant läge är det flera faktorer som avgör vem som får stanna och vem som får gå. Ska man fortsätta att satsa på den spelare (eller de spelare i det här fallet) som haft det tungt och hoppas att de hittar formen eller ska man sätta ner foten när möjligheten kommer att öka konkurrensen och standarden på truppen? En enkel fråga om man inte behöver ta hänsyn till ekonomi. En Allsvensk klubb har inte råd att ha hur många spelare som helst. Men när Håkan Mild nekade Fredrik Risp handlade det om något annat.

Risp, 29, erbjöd sig att spela i princip utan lön så länge han fick chansen att spela i IFK Göteborg igen, klubben i hans hjärta, där han ville avsluta sin karriär. Med hans erbjudande kom en inställning som värmer det allra mest frusna blåvita hjärta, en krigarinstinkt och en vägran att vika ner sig. En vinnarskalle som endast kan jämföras med Ragnar Sigurdsson och ett hjärta som bara kan liknas vid Pontus Wernblooms. Och han spelade ju bra!

Till säsongen 2012 värvades Kjetil Wæhler, 36. En spelare med syftet att tillföra ledaregenskaper, rutin och kampvilja till ett lag utan mittbackar. Samma egenskaper som Fredrik Risp besitter, med två undantag. Kjetil kommer med största sannolikhet att lägga av efter nuvarande säsong eller på sin höjd nästa säsong samtidigt som Fredrik idag är 31 år gammal och har åtminstone 3-4 säsonger kvar i sig. Men framförallt har Fredrik Risp något som Kjetil Wæhler aldrig kommer hinna få på sin korta sejour i IFK Göteborg; det som vi supportrar kallar för hjärta. Att brinna för klubben man spelar i leder inte sällan till att man kan ta den där extra löpningen, gå in i den där smärtsamma duellen, sticka fram den där långa tån för sitt lag.

Så vad var det som gjorde att Håkan Mild sa "tack och hej" till Fredrik Risp efter tre väl genomförda matcher för IFK Göteborg? För inte var det att truppen var full med fullgoda mittbackar. Visst, man kan säga att det är lätt att i efterhand klaga på valen att satsa på Kalle Svensson och Tuomo Turunen, men det var tydligt långt tidigare att det var en större chansning att hoppas på att de båda skulle höja sig än att ta in en brinnande Fredrik Risp för minimilön. Således kan vi konstatera att det inte heller var ekonomin som satte stopp. Det låg något annat bakom beslutet.

Om det var något personligt mellan Fredrik och Håkan som inte fungerade eller om det var Håkans stolthet att genom värvningen av Risp erkänna Kalle Svensson och Tuomo Turunen som mer eller mindre misslyckade värvningar, det kan man bara spekulera i, men jag hoppas verkligen inte att det var någon av dessa anledningar som låg bakom vad jag anser är ett av de största misstagen IFK Göteborg har gjort, strax efter skattefusk och en bra bit före John Alvbåge (åtminstone första gången).

Det är många gånger man har känt sig arg, besviken och uppgiven av saker man inte håller med tränare eller sportchefer eller för den delen spelare om, men varje gång jag tänker tillbaka på fallet Risp blir jag genuint ledsen. Jag känner mig som ett barn som bara vill ligga på golvet och sparka okontrollerat med benen och gråta fram "jag vill, jag vill, jag vill", för jag vill så gärna se mannen på min t-shirt i IFKs startelva. Han som hellre sitter i turkiskt fängelse än att spela för en annan Allsvensk klubb än mesta mästarna! Det finns ingen del inom mig som kan förstå. Hur kan en spelare som Fredrik Risp inte få plats i IFK Göteborg anno 2010, 2011 eller för den delen 2012?

Jag vet inte om det är för sent att få tillbaka Fredrik Risp till IFK Göteborg, men jag kommer inte att sluta hoppas förrän han lägger av. Kanske är det Håkan som är bromsklossen, i så fall kanske man kan hitta något positivt att hans position ifrågasatts som den gjort den här säsongen, åtminstone i det avseende att hans avgång kanske kan ge oss tillbaka vår krigare, vår försvarare.

/patricw

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.