På gång


lördag 14 juli 2012

I skuggan av spelet...

EN RESA. Det har varit en hektiskt dag.
Väckarklockan ringde 05:15 i morse. Jag somnade runt 02.
Upp, packa det sista i väskan. Väcka sambon och sen iväg.
Bussen hämtade oss 06:10 och satte fart mot Split Airport.
Jag tackar Emelie, vår reseledare, ännu en gång för att hon kunde hjälpa till med ombokningen av planet, och ursäktar mitt eventuella besvär.
Hon tittar på mig med trötta ögon och ger mig ett falskt leende. Förmodligen har jag varit som pesten för henne. Alla samtal jag ringde. Jag längtar inte direkt till den telefonräkningen. Men just då spelade det ingen roll. Det var viktigt. Måste hinna hem i tid.

Jag missar inte en match till. Jag gör det bara inte.

Med ett löfte om en middag lovar svärmor att hämta oss vid landvetter flygplats. Vidare lovar hon att släppa av mig precis utanför Gamla Ullevi. Jag uppmanar henne att köpa med en smörgås till mig. Hinner inte köpa mat. Måste till Göteborg - snabbt. 
Bagagebandet går sönder. Detta händer inte. Skall vi inte få ut våra väskor nu?
Jag skäller ut första bästa anställd jag får syn på, och upptäcker ganska snabbt att det är en representant ifrån ett hyrbilsföretag. Ber om ursäkt - Arg sambo.
Väskorna anländer. Vi springer ut ifrån flygplatsen. En smörgås sticks under näsan och jag hinner precis få i mig halva innan det är dags att hoppa ur bilen. Med älgkliv löper jag runt arenan och möts upp av mina vänner Anders och Stefan. De har redan löst min biljett och vi kan traska upp mot sektion P4. Det sitter en 3 GothiaCup-ungar på våra platser. Jag vet inte om det var min blick i ögonen just den stunden, eller min storväxta vän som gjorde det men de flyttade på sig snabbare än DMK i ett maxlöp.

Jag klarade det! Jag är äntligen på plats, och nu skall IFK Göteborg äntligen få bevisa för mig att det är värt att kämpa för att få se deras matcher. Nu skall IFK Göteborg äntligen få bevisa för mig att det är värt att lägga 200:- varje gång man vill se dem.

Jag möts till en början av allsvenskans bästa lag. Den glädje som rinner igenom min kropp vid alla chanser, alla inlägg, det stundtals otroliga passningsspelet. Sana - Farnerud. Klapp klapp. Denna gång måste det fungera. Denna gång. Jag vet att jag tänkt tanken förut, men DENNA GÅNG - Så som det ser ut nu. Vi kan inte tappa detta.

En timme senare känner jag tomhet. Jag känner just..ingenting.
Varför, varför, varför.

Det är en märklig känsla. Att inte känna någonting.

Mitt namn är Patrik. Jag är en av de nyligen rekryterade bloggarna till denna eminenta sida.
Eftersom det finns en till Patrik, eller ja, en Patric - har vi valt att göra det så enkelt att jag är "PatrikG" - och Patric, han är "Patricw". Ni kommer att kunna följa mig här på Baraben.com samt på Twitter där jag går under det inte allt för komplicerade namnet @_PatrikG .

Vi ses och hörs!