På gång


onsdag 4 juli 2012

Det känns som om jag går emot strömmen...

Ett par saker skall ni ha klart för er innan ni läser resten av detta inlägg:

  1. Jag har sett mitt kära IFK Göteborg förlora på friidrottarsenan på Östermalm i Stockholm strax innan jag författar detta inlägg
  2. Det var inte första gången jag såg mitt kära IFK Göteborg förlora i år...
  3. Punkt no.2 har i sin tur medfört att jag linmundigat ett par stora glas IPA mer än vad som egentligen är brukligt en vardagskväll 
  4. De i punkt no.3 nämnda glasen kan ha en negativ inverkan på såväl mitt svenska språkbruk som på mitt omdöme i detta inlägg
Om ni läst igenom ovanstående och fortfarande känner att ni är intresserade av vad jag har att säga längre ner så har jag redan nått längre än vad uppskattningsvis 70% av BaraBens skribenter någonsin gjort, och då är detta blott mitt andra inlägg här.

Jag satt på vad man närmast får lov att kalla för en "Blåvit pub" i Malmö och bevittnade eländet från Stockholm. Puben "Sir Tobys" på Davidshallsgatan i Malmö inrymmer i princip enbart änglar när Blåvitt spelar, så också denna kväll. Utav de tjugofem personerna som valt att besöka puben denna kväll var det gissningsvis tjugotvå som befann sig där enbart för att de där hade det goda omdömet att visa vårt kära Blåvitt, möta Skansen på bortaplan, på alla stora skärmar som lokalen inrymde. Två via Twitter nyfunna och Blåvita vänner utgjorde de närmast sörjande. 

En utav fåtalet skånska och äldre herrar(påtagligt berusad redan innan avspark), som jag fann sittandes vid bardisken när jag gjorde entré, besökte puben enbart för att Sir Tobys serverar "Malmös bästa plankstek"(?!). Att vederbörande valde att somna med näsan i pepparsåsen hör egentligen inte hit men det ger detta inlägg en extra twist. Han håller säkerligen på MFF.

Visst tog vi ledningen, och jublet visste inga gränser när den från många håll bespottade Sobralense knoppade in 0-1. Att jag som talesperson för målvaktsfacket sedan anser att det var en målvaktstavla som Skansens målvakt bjöd på hör inte hit. "Sobra" var kung över Östermalm för en stund. 

Som vanligt i år varade inte vår glädje länge, utan vår välförtjänta eufori byttes ganska snart mot sorg, frustration och uppgivenhet.

Nu ska jag vara kritisk; Så fort vi gjort 0-1 så börjar vi agera defensivt. Idag bestod så gott som hela startelvan av spelare som finner sina bästa kvaliteter i ett bollhållande och dominerande lag. T.o.m. vårt mittbackspar för dagen hör hemma i en annars mer offensiv lagdel. Likt förbannat sjunker hela laget ner i Alvbåges knä direkt efter ledningsmålet. Varför?! Såhär har det sett ut efter ledning hela året. Varför?!

Att jag återigen i egenskap av talesperson för målvaktsfacket vill flika in med något är inte till fördel för John Alvbåge. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att Stahre på alla andra positioner än på just målvaktspositionen valt att byta ut spelare, eller tvingats byta ut spelare i år. Det kan ha varit p.g.a. underprestation eller p.g.a. skada, men visst har han bytt på alla andra positioner? 

Vad är det som gör att målvaktspositionen är så helig? Dahlin förtjänar verkligen att få lov att konkurrensutsätta även målvaktspositionen. Detta är min subjektiva uppfattning. John har inte varit sämst på plan i år, absolut inte, men att isolerat betygsätta målvakten för förehavanden mellan stolparna är oerhört naivt. Utanför sin "målgård", med bollen vid fötterna, vid inlägg och även vid flertalet enklare ingripanden så har John sett oerhört darrig ut i år. 

Målvakten är den spelaren på planen som ser spelet bäst då han har alla medspelare framför sig stora delar av matchen. Målvaktens uppgift består således mycket i att styra och dirigera sitt lag, såväl i försvar som i anfall. Det kan vara så att ett darrigt försvar, vilket vi nog alla är överens om är just det Blåvitt i detta nu innehar, bottnar i en osäker målvakt eller i en målvakt som inte har spelarnas omedvetna men ack så viktiga respekt. Vi har dock en målvakt som är duktig på att twittra, men vi lär inte vinna några matcher på det.

Slutresultatet i dagens match tänker jag inte ens nämna här, för det är inte relevant för mig i nästa del av detta inlägg. Ok, vi förlorade, igen, och vi har alla i supporterledet rätt att vara kritiska mot de många gånger överbetalda spelarna som klubben valt att satsa på i år, men...vilken är vår uppgift?!

Såhär tänker jag: Om spelarnas uppgift är att tillsammans bilda ett lag som på planen presterar så måste väl vi supportrar också ha en uppgift. Eller har jag fel? Vår uppgift måste vara att på läktaren och i TV-sofforna bilda ett lag som presterar? Så tänker jag i alla fall...

Att dra 40 000 till Nya Ullevi och få dessa människor att kasta konfetti, sjunga sånger, vara glada och bidra till flaggtifon när Rehn, Mild, Erlingmark, Ravelli och Ölme briljerar mot internationellt motstånd är inte svårt. Men att återigen, för jag vet att detta inte är den enda svackan vi haft, agera som ett lag på läktaren i motgång utgör vår utmaning framöver. 

Vi är Blåvitt! Vi är bäst i Sverige! 

Vi må vara kritiska mot våra egna spelare på Twitter i några minuter efter slutsignalen. Vi må tycka illa om de Djurgårds-supportrar som kastade sten på Kjetil och sedan tände pyroteknik och på så sätt försenade matchstarten. Vi må skrika oss hesa av frustration för att vi inte vinner, för att domaren är dålig, för att gräset är klippt åt fel håll, för att några utav oss tycker att Selakovic är för gammal, för att vi tycker att Alvbåge borde träna fotboll med fötterna, för att Stahre kommer från Gnaget, för att Stockholms Stadion är en dålig arena, för att Jesper Blomqvist led av identitetskris och skaffade rastaflätor, för att Philip Haglund är från fel sida landet, för att skånska är svårt att förstå, för att gult och svart är fult, men...

...lik förbannat ser vi fram emot kommande måndag då Helsingborgs IF gästar Gamla Ullevi. För det är då vi får dricka öl i LS-baren trots att det är vardag. Det är då vi får hålla upp våra blåvita halsdukar mot skyn och tillsammans sjunga "Snart skiner Poseidon". Det är då vi får känna den där samhörigheten som man gör i ett lag. Det är därför vi besöker Gamla Ullevi. För att vi är ett lag. Vi är IFK Göteborg!

Det som ibland skrämmer mig är att det ibland känns som om jag går emot strömmen. Det skrämmer mig att jag känner mig stundtals ensam. Det skrämmer mig att trots att jag vet att vi är så otroligt många som sympatiserar med IFK Göteborg så är jag ensam...

Det är lätt att vinna tillsammans, men jag vill känna att det är lättare än vad det är just nu att även förlora tillsammans. Jag är rätt säker på att det är just vad vad våra blåvita idoler också vill känna:

Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans!