På gång


fredag 20 juli 2012

Att vara arbetsgivare åt Blåvitts spelare - en naiv parallell

EN SKRIBENTS TANKAR Som supporter har jag ofta fått höra från andra supportrar, och även själv uttalat orden, "det är vi som är deras arbetsgivare". Man har då syftat till att vi som supportrar är spelarnas, ledarnas och styrelsens arbetsgivare. Idag slog det mig att vi verkligen är det på riktigt. Vi är deras arbetsgivare och deras kunder på samma gång faktiskt.

I det civila, bortom all BaraBen-glamour, har jag denna sommar den otacksamma uppgiften att hoppa in och  "täcka upp" för kollegor på jobbet, då vi efter en fas av omorganisation är allt annat än sammansvetsade i detta nu. Jag, som den lojala Jakob Johansson(jag älskar dig Jakob, precis som jag älskade fotbolls-virtuosen Magnus Erlingmark) jag är, täcker upp på en position som jag inte alls är van att inneha. Detta gör jag dels för att jag verkligen vill göra det för mina kollegors skull, dels för att jag tror att detta kommer gynna mig och oss som "team" i det långa loppet.

Jag arbetar i en medelstor svensk försäljningsorganistion och vår gemensamma uppgift är kort och gott att på ett så smidigt och kostnadseffektivt sätt som möjligt sälja in våra produkter till en så bred publik som möjligt. Som säljare arbetar man under ständig press och man bör hela tiden prestera till max(läs; vinna guld), framför allt när man saluför ett marknadsledande varumärke(läs; IFK Göteborg). Med risk för att det faktum att jag stod och lyssnade på Revolutionsorkestern i lurarna när jag tränade förut möjligen krockar med det kapitalistiska uttalandet som nu kommer, så är det faktiskt så att pengar är ett oerhört viktigt citament i dagens samhälle för prestation. Tycka vad man vill, men så är fallet.

Nu till parallellen; Visst är vi supportrar våra blåvita hjältars arbetsgivare. Om det råder det inget tvivel. Men visst är det så att vi också gladeligen betalar för den produkten de säljer - vi är alltså också deras kunder. Detta är ett motsatsförhållande som man inte finner inom någon annan företagsverksamhet som jag känner till. Detta är ett motsatsförhållande som bildar en cykel eller en spiral som inte går att finna inom så många andra områden. Detta utgör ett väldigt stort lag, och en underligt konstruerad arbetsplats. Eller hur? Men vad kommer först, hönan eller ägget? Vad kommer först; Supporterskapet eller arbetsgivarrollen?



Min definition av den gemensamma plattformen tar jag möjligen ur luften här och nu men; De vi är med och tillsätter och anställer. De som är våra arbetstagare och underställda. De väljer jag att kalla för "IFK Göteborg".

Tillsammans med oss supportrar som utgör både kundunderlaget och arbetsgivaren utgör vi tillsammans "Blåvitt". En holistiskt inriktad filosof skulle säga något i stil med att "summan av delarna utgör något som är större, starkare och vackrare än de adderade delarna". Det är någonstans i detta flummiga synsätt som min poäng ligger.

De klarar sig inte utan våra pengar, vår tid, våra uppoffringar och vårt bloggande och vi klarar oss inte utan deras mål, deras bländande spel, deras "våg" framför oss på läktaren, men framför allt - varken vi eller de klarar sig utan den gemensamma euforin, glädjen och stoltheten det innebär att vinna något stort tillsammans. Det är den vi alla vill åt, det är den vi alla minns och det är den vi alla strävar efter. Guldåren på 90-talet, med Champions League, som pricken över i:et var och varannan säsong, och guldåret 2007 - det är sånt som jag kan minnas tillbaka till och använda som bildmaterial i mina inre affirmationer. Det är dit jag vill nå och jag vill göra det tillsammans med mina anställda och tillsammans med mina kollegor. Det är detta som måste driva oss.

Har ni sett en TV-sändning från ett lopp i 100/110m häck? Har ni sett var löparna som löper ett 110 meters häcklopp fäster blicken innan start? Jo, de fäster blicken bortom mållinjen. Trots att de har en mängd höga hinder att ta sig över så fäster de blicken bortom dessa och mållinjen. Hade de i stället valt att fästa blicken på det första hindret så hade risken varit större att de i stället hade stupat på just det första hindret. Med detta vill jag ha sagt att vill vi verkligen göra oss själva och Blåvitt en tjänst så bör vi alla fästa blicken bortom alla hinder - inte för att vi inte vet att de finns, utan för att möjligheten att undvika dem är större om vi gör så.



Jag är oerhört besviken på årets IFK Göteborg, tro inget annat. Jag är rent av förbannad över vissa spelares inställning och deras sätt att tackla det faktum att de får lov att sälja marknadens mest ädla varumärke; IFK Göteborg. I bland känns det som om produkten de levererar snarare hör hemma inom segmentet "någon taskig och ej kvalitetskontrollerad Asien-import". Jag som arbetsgivare kan, bör och ska givetvis ställa krav på att den produkten de levererar lever upp till den kvalitet som jag som arbetsgivare står för och jag som kund vill givetvis ha valuta för mina pengar, mitt slit och mitt engagemang.

De som arbetstagare måste kunna känna sig välkomna till arbetsplatsen, även när konjunkturen är låg(vilket sannerligen allsvensk fotboll i stort just nu är ett tydligt bevis på), när det blåser motvind och när man inte nått upp till chefens högt uppsatta budgetmål. Det anses i arbetsgivarkrestar inte ok att som chef(som i vårt fall utgörs av i dagsläget 10 000 mer eller mindre testosteronstinna åskådare/supportrar) och arbetsgivare stå och skrika glåpord efter våra anställda när de inte når upp till våra högt ställda förväntningar. Inte heller att i kör bua ut de anställda. Visst slänger man ett och annat glåpord riktat mot någon konkurrent på marknaden - men viktigast av allt är att man på ett sakligt, konstruktivt och underbyggt sätt kan förmedla sina tankar och sin kritik till sina anställda. I alla fall om ens fokus som sagt ligger på att få dem att prestera bättre än vad de gör idag.

Det är inget underligt, men så här fungerar jag; Jag är inte alltid "på topp", och mina kollegor i det civila är inte alltid på topp, men det är så oerhört mycket lättare att ta sig till jobbet och sätta sig i den obekväma kontorsstolen som chefen nu satt mig i(tänk er Nordin Gerzic på bänken i IFK Göteborg - det var nog inte heller vad han hade tänkt sig, men även där utgör han en oerhört viktig del av laget) om han som chef samtidigt på ett tydligt sätt visar att han ger mig sitt förtroende och tror på mig på längre sikt. Det är genom att han visar att han tror på mig som han också bygger upp mitt självförtroende och får mig att prestera när organisationen/laget jag är en del av agerar i en mer gruppsykologisk harmoni.

Jag har full förståelse för er som inte väljer att ställa er bakom mitt inlägg till hundra procent. Jag till och med förstår att det fortsatt finns supportrar i de blåvita leden som skriker efter Stahres omedelbara avgång, efter Alvbåges konstanta bänkning, eller en direkt lönesänkning på flera håll bland spelarna, men jag vill att vi är överens om en sak och väljer att se på vårt supporterskap på följande sätt;

Ni tycker som ni gör och jag tycker som jag gör, inte för att vi är oense i sakfrågan(för vi älskar ju alla IFK Göteborg och Blåvitt) utan för att vi är olika som personer. När vi som chef utgörs av 10 000 "läktaraktiva" personer så måste vi leva med att vi är olika, uppför oss olika och tänker olika, och för att avsluta detta inlägg med en något schizofren touch;

Psykopatiska drag är överrepresenterade bland chefer och bland kriminella - för det är väl ungefär vad vi är som fotbollssupportrar; Psykopater, chefer och kriminella.