På gång


tisdag 22 maj 2012

Bränna eller inte bränna?


Först vill jag säga att jag på inget vis är motståndare till läktarkulturen i allmänhet eller bengaler och andra mer ”extrema” yttringar av den i synnerhet. Jag har all förståelse för att man vill stötta sitt lag på alla sätt och att det tar sig olika uttryck från person till person. Yngre generationer kommer alltid ta över efter de äldre generationerna och då så klart ta med sig nya influenser och uttrycksätt in på läktarna.

Om man skall säga något generellt om förändring så måste det vara att det är bra. En organisation som inte förändras kommer att tyna bort med tiden. Men bara för att förändring är bra innebär det inte per definition att alla nya företeelser är bra. När man förändrar något måste man analysera och reflektera över vad förändringen ledde till, både i det korta och långa loppet.

Ta till exempel förbudet av bengaler på svenska fotbollsarenor. Uppenbarligen finns det en klyfta mellan de som har infört förbudet och de som skall rätta sig efter det. Utifrån det jag har uppfattat så drar jag slutsatsen att SVFF har skapat en del av problemet som vi har på våra arenor runt om i landet där supportrar från många olika lag bryter mot den regeln. Om vi hade haft regler som tillåter arrangemang med pyroteknik (formerna kommer jag inte diskutera här) så hade med största sannolikhet antalet otillåtna pyrotekniska arrangemang varit betydligt färre. Ett klart fall av att man inte analyserar och diskuterar de förändringar man inför och hur en förändring kan bidra till att försämra situationen.

Jag förstår att de som är förespråkare av pyroteknik som en del av tifon och liknande känner sig överkörda och vill protestera. Men det ni lyckas med är att gång efter gång bevisa att det inte går att släppa bengaler och bangers fria. Vid flera tillfällen har olika lags supportrar lyckats tända eld på delar av sina tifon med bengaler, jag har själv stått på läktaren när bangers kastas bland folk och matcher har blivit avbrutna på grund av smällare och liknande. Varje gång jag hör folk kritisera användandet av bengaler har jag försökt förklara att det skulle kunna vara en bra del av läktarkulturen men nästan aldrig fått medhåll på grund av alla dåliga exempel folk kan rada upp.

Att de yngre generationerna är de som utvecklar och berika IFK är självklart på samma sätt som att det är självklart att min mormor och morfar var med och skapade den stämning som jag blev en del av när de tog med först min far och sen mig för att se Änglarna spela. Den äldre generationen måste släppa in den yngre och ge dem plats att utvecklas men det kan inte bara ske på den yngre generationens villkor.
Nu har vi en situation där vi riskerar att få en polarisering i våra egna led om vi inte redan har det. Jag anser att lösningen är kollektiv och bygger på att alla skall ha sin plats på läktaren. Självklart skall det sjungas på klacksektionen och står du där så får du räkna med att ha en flagga framför dig. Men samtidigt så måste det finnas utrymme för de som vill sitta tysta och bara stöta ur sig ett rop av förväntan när vi springer loss på kanten eller en suck av förtvivlan när vi skjuter över.

Jag bryr mig personligen inte ett dugg om vem det var som brände en bengal i går och fick till ett avbrott när vi hade som störst press på Gais. Jag håller alla skyldiga till det som uppkom. De som hänger i klacken och bränner bengaler eller uppmuntrar andra att bränna är skyldiga, de som sitter på sina stolar och inte bryr sig är också delaktiga i och med att de inte medverkar till att lösa problemet och de som är hätska motståndare till pyroteknik är likaså delaktiga i och med att de i värsta fall till och med motverkar en lösning på problemet.

Det kommer alltid att finnas olika uppfattningar om hur man stöttar sitt lag på bästa vis men vi vinner inget på att måla upp en vi mot dem situation. För allas bästa och framförallt Blåvitts bästa måste vi kunna ge varandra det utrymme som behövs men samtidigt respektera varandras olikheter och inse att vi bildar ett dynamiskt kollektiv, alla spelare, supportrar, anställda och frivilliga tillsammans.

Men framför allt så kan man inte bara ställa krav utan att vara beredd på att bjuda till själv. Till exempel så ställer vi supportrar mycket höga krav på spelarna så då är det inte för mycket att begära att vi kan lyssna på dem när de har något att säga till oss.