På gång


söndag 25 mars 2012

Spelarblogg: Jonas Wallerstedt "Stolt över att ha representerat världens bästa lag"

SPELARBLOGG. Efter John Alvbåge, Mattias Bjärsmyr och Pontus Wernbloom har nu turen kommit till en personlig favorit. "Kalmar-dödaren" Jonas Wallerstedt.


Hej där!
Min tid i Blåvitt kan man väl säga började lite trevande. Efter en korsbandskada i Sundsvall våren 2005 var jag tillbaka de sista två matcherna på säsongen och gjorde två korta inhopp.
Trots det var Blåvitt intresserade p.g.a en stark säsong 2004.
Man var inte direkt i toppform när man anlände till Kamratgården i december 2005. Ändå startade jag en Royal League match på Ullevi i december. Har aldrig varit så trött efter en halvlek. Som tur var plockade Arne Erlandsen av mig i paus. Var inte direkt dålig men gjorde väl ingen succé heller.

2006 var inte den bästa, varken för mig eller laget. Slutade 8:a vill jag minnas. Gjorde ca 20 matcher av 26 som det var på den tiden. Startade i hälften av dom. Även om det inte var en supersäsong så var jag glad och tacksam för att jag hade klarat säsongen bra med tanke på min skada året innan.

2007 kräver nog knappast någon sammanfattning men jag går igenom den också ifall någon har glömt, men det tvivlar jag på. Innan säsongen fick vi nya tränare. De förde in ett enkelt men genialt spelsätt som alla förstod och stod bakom till 100%.

Även om jag alltid hoppade in i 60:e minuten under våren visste jag att min chans skulle komma. Det gjorde den också. Första matchen från start det året var mot Kalmar med en bedrövlig gräsmatta på Nya Ullevi efter Monster Truck. Men den kunde inte sluta bättre eftersom jag nickade in mitt andra mål i 92:a minuten. Extra skönt också efter säsongen eftersom det var just Kalmar vi fightades med om guldet. Efter den matchen var jag bofast i startelvan. Sen förlorade vi nog bara en match resten av sommarn och hösten.
Den hösten kände vi oss helt oslagbara. Spelade ingen roll om vi släppte in mål. Vi visste att vi skulle vända matchen, det fanns liksom inget annat. Den känslan förstärktes för varje match vi vann. En helt underbar känsla. Det är inte ofta man upplever den.

2008 som blev min tredje och sista säsong i Blåvitt nådde vi inte riktigt ända fram i Allsvenskan men vi vann Supercupen och Svenska Cupen och höll nästan på att gå vidare i CL. Men åkte tyvärr ut mot Basel som blev för svåra. När jag summerade säsongen efter sista matchen var jag nöjd både med min egen insats och lagets, men var en smula besviken. Vårsäsongen 2008 var den bästa våren någonsin för mig. Men sju mål på våren räckte inte för att få förtroende under hösten. Utan det blev mycket inhopp resten av året. Robin Söder gjorde det fantastiskt, men det som grämer mig lite är att jag inte fick göra en hel säsong från start efter den bra inledningen. Samtidigt som jag är lite av en slowstarter och brukar bli bättre och bättre ju längre året går. Men, men, det är bara att acceptera tränarnas beslut. P.g.a detta samt allt jag hade fått upplevt, vilket också var anledningen till att jag skrev på för Blåvitt ett par år tidigare gjorde att jag och min sambo (som kommer från S-vall) tog beslutet att flytta tillbaka till Sundsvall.

Givetvis minns jag slutsignalen mot Trelleborg 28 okt. 2007 allra bäst. Jag värdesätter också den där härliga känslan som jag nämnde tidigare att ingen kunde slå oss Kortegen genom stan längs med Avenyn och upp till Götaplatsen där alla med Blåvitt-hjärta var samlade var också helt magisk. Får rysningar i kroppen fortfarande när man tänker tillbaka på det.

Jag glömmer aldrig när vi kom hem från en match i Stockholm till Centralen i Gbg. Vår fystränare Hellberg hade alltid med sig käppar som vi gjorde olika övningar med. Ölme hade ansvaret att bära en. Han skoja till det lite och lekte blind och gick rakt in i en järnbygel med flit där normalt sett bagagevagnar står parkerade. En tant skyndade till undsättning för att hjälpa den unge mannen. Herregud vad vi övriga spelare skrattade som gick bakom och såg allt..

Det är nog bara Hjalle Tobbe och Sebban som jag har lite kontakt med då och då.

Absolut. Hoppas verkligen inte att det ska ta elva år till, till nästa guld. Det är klart man följer laget lite extra. Det är ju många runt laget också som är kvar. Jag måste säga att det var/är helt fantastiska människor som jobbar med Blåvitt. Kanslipersonal, Material, Kök, Rehabteam, Supportrar m.m. Alla var helt underbara, alltid med ett leende på läpparna. Det gjorde att man alltid var på gott humör när man åkte upp till Kamratgården. Synd att man inte fick uppleva "Nya Kamratgården" bara Men det går ju att hälsa på, trots att man inte spelar kvar.

Kalmar blev lite av ett favoritlag bland motståndarna. Har alltid gjort mål mot Kalmar både under Norrköpingstiden och Sundsvallstiden men det blev extremt under tiden i Blåvitt. Det blev som en grej. Lite samma känsla som segertåget vi hade hösten-07, att jag visste att jag skulle göra mål mot dom.

Vill avsluta med att jag är stolt över att har representerat Sveriges bästa lag med Sveriges bästa supportrar. Visst har jag kännt responsen från fansen och jag kan inte komma på nån gång någon sagt något negativt om mig som spelare. Även om det var befogat efter någon mindre bra insats. Utan istället stöttat och önskat lycka till i nästa match.

Vill också ta tillfället i akt att önska laget lycka till i år.

/Jonas Wallerstedt