Hankins krönika: Jag har 18 000 låtsaskompisar

HANKINS KRÖNIKA. Livet är enkelt. Ät, sov, skit, gå på Ullevi. Men glöm inte att det här med att gå på Gamla Ullevi gör dig till en supporter lika mycket som att stå i ett garage gör dig till en bil. Det krävs mer än så, det krävs engagemang och hjärta.

När jag var ett barn hade jag en låtsaskompis. Nu har jag Facebook och därmed 500 låtsaskompisar. När jag går på Ullevi har jag 18 000 av er. Som barn brukade jag vara målvakt när vi spelade fotboll på gården. Jag försökte alltid läsa av spelaren för att se vart skottet skulle komma. Se på deras blick, deras rörelsemönster och minspel. Svårast var när jag lirade mot min mormor, för hon hade alzheimers och visste inte själv vart hon tänkte skjuta.

På Ullevi det svårt att veta när passionen kommer att koka över. Vissa matcher kan runt 15 000 personer bete sig som en övervuxen skolklass, på den där utflykten där skolans bittra och arga rektor följt med i stället för klassföreståndaren. Andra matcher kan 7 000 personer uttrycka känslor som bara en mor kan känna. Känslan av lycka när hennes förstfödda kippar efter andan sekunden som följer det att hon satt en matbit i halsen. Supporterskapet är schitzofrent och svårt att förutspå. I bland går vi igång över något som kan betecknas som en "skitsak" av gemene man, andra gånger rycker vi på axlarna åt något som väcker stor samhällelig debatt.

Som liten grabb brukade jag sporta. Sedan insåg jag att man kan köpa troféer, så i dag är jag framgångsrik på allt. AIK har inte en enda spelare i Erik Haméns första landslagstrupp och symbiosen med min sportsliga framgång gör sig påmind. De har inte gått Blåvitts tuffa väg till framgång, den där ungdomar drillas i "Fotbollens hemligheter" och systematiskt skolas in i ett framgångsrikt tänkande. Längst av alla tog Gais den här troféköparstilen och kickade en bunt småbarn från sin organisation. Det är ett sätt att lura sig själv.

För i den krassa fotbollsverklighet de svenska lagen lever i kommer verkligheten alltid i fatt en. Att ändra taktik mitt under en match är som att få en hjärtattack när man spelar charader. Alla ser det, men ingen gör något för att rädda situationen. Det samma gäller en långsiktig skolning av fotbollstalang. De spelare som tar chansen och blir "ungdomsproffs" i utlandet utvecklas sällan till landslagsstjärnor. Undantag finns alltid, men konsekvent och långsiktigt arbete kan aldrig ersätta framgången från "snabba cash".

Blåvitt lever kvar i toppen medan konkurrensen varierar.
Roger Gustafsson har nämligen inte hittat till trofébutiken.

Det var svårt att repa sig efter förlusten i "supermatchen" mot AIK. Själv vaknade jag morgonen efteråt, ruskade om mitt huvud och tänkte: "Väldigt roligt Scotty, stråla ner Lennart Johanssons pokal till mig nu". En dag kommer ni minnas den där kvällen, skratta nervöst och byta ämne. Just nu kan vi bara undra varför Noa inte dränkte alla råttor - när det bara fanns två av dem?

Den senaste tiden har det varit väldigt många klagomål på Higabs misslyckade arenabygge. Domedagsprofetior har pekat på supportrarnas hoppande som ett jätteproblem för det nybyggda Gamla Ullevi. Men ingen har mints tillbaka till tiden då supportrarna själva fick vara med och rusta upp Gamla Ullevi. Ni vet, den gången runt -90 som flyttlasset gick tillbaka dit efter många år på Nya Ullevi.

På det temat vill jag påpeka att en amatör byggde Noas Ark.
Tusentals proffs byggde Titanic, "det osänkbara fartyget". Se hur det gick.