2008/03/25

Om Supercupen och gemenskap

DISCO MOTHERFUCKER! Jodå, jag gick på Supercupen. Tillsammans med er andra sextonhundra dårar (hoppas ingen av er fick influensa efteråt!). Jag gjorde det för att jag tycker väldigt mycket om att se IFK Göteborg vinna tävlingsmatcher, och för att just den sortens matcher – okristligt tidigt på säsongen, okristligt väder, okristligt usel publiksiffra – är jag väldigt svag för. Jag blir glad på ett lite vemodigt sätt av dem, av en anledning som jag ska försöka förklara här.

Enkelt uttryckt så handlar det om gemenskap.

Jag har aldrig haft ett fast Blåvitt ”gäng.” Det säger jag utan självömkan eller någon större förlustkänsla, bara som ett konstaterande. IFK Göteborgs matcher har varit en mestadels solitär angelägenhet för mig. Jag har gått, i mina antal år, utan att någonsin riktigt skaffa det där som jag märkt att många verkar ha – en grupp hyfsat nära kompisar som man har Blåvitt ”tillsammans” med. IFK som socialt kitt.

Hur det blev så är jag inte själv riktigt hundra på. När vi var smågrabbar visste man ungefär vilka i ens omgivning som var pigga på att gå på Gamla Ullevi på helgerna: det var Gary och Glenn K och bröderna A och...ja, vad de nu hette mer.Vilka kompisar det var som satt bredvid mig i baksätet medan pappa svängde ned i Ullevigaraget (lukten av parkeringsgarage är fortfarande intimt förknippad med fotboll för mig) varierade från säsong till säsong, ibland från match till match. Förpubertalt umgänge är ganska abstrakt: det blev liksom aldrig något ”kärngäng” som utkristalliserade sig bland våra gälla röster, fula souvenirkepsar, och mjölktandade förhoppningar om att få Magnus Erlingmarks autograf.

Sen tappade några intresset och andra kontakten. Jag flyttade utomlands precis i det där ömtåliga skedet mellan ”pappa-skjutsar-och-bjuder-på-Burger-King-efteråt” och ”bli pinsamt tonårsfull på sin första bortaresa.” Missade lejonparten av varje säsong i sex år. Var av banan under den tid i livet när de flestas supporterskap sätter sig.

Sedan jag kom tillbaka för gott så har Blåvitt förblivit mer eller mindre en privatsak för mig. Inte i riktigt lika hög utsträckning som tidigare – jag har på senare år omvänt några vänner som gärna följer med ibland. J och D är de som oftast hakar på, men de saknar min hysteri och min vanmakt, min enfaldiga oförmåga att prioritera annat i livet. De tycker att det är kul att gå på fotboll och sjunga lite emellanåt, där någonstans finns skillnaden: ett sådant obekymrat förhållningssätt är mig helt främmande. Jag kan ha väldigt mycket distans till supporterlivet och de dumheter som där tillhör, men det är en självdistans som förutsätter att jag får uppträda helt utan den under pågående match (och efter den om vi förlorat.) Jag är, på gott och på ont, fast med det här laget: vi kommer inte ifrån varandra, jag och IFK Göteborg. Jag tror inte att J eller D, även om de delar mycket av min glädje och min förtvivlan, tänker på det sättet alls.

Och där någonstans hamnar vi på Supercupen igen. För där, någonstans runt minut tjugo, strax efter att nästippen domnat bort men innan tårna försvann, kom den där vemodiga glädjen som jag känner igen från andra, liknande tillställningar, när förutsättningarna är såpass dåliga att iallafall trettiotusen av vår potentialpublik hittar bättre saker att göra med sin tid.

Plötsligt försvinner massans anonymitet. Och jag hittar min familj.

För här står vi, alla de ansikten som jag sett sedan 1993. Här står vi, och kan inget annat.

H och hans bror, som jag alltid ser till att snacka med om jag får syn på dem. Johan, som jag hängde med som liten grabb på Hisingen, och som var den första person jag någonsin såg tjuvröka. Baraben-tjommarna (tjena gubbar!).Folk ur supporterkretsarna: Almgren, Toll, Räven. Han som alltid har den där tröjan på sig. Ultrasfolk, tifohinkare.

Snubbar jag aldrig växlat ett ord med, folk vars förnamn jag inte skulle kunna ge under pistolhot, men som jag förmodligen spontankramats med vid tillfälle och utan att tveka skulle kunna peka ut vid en vittneskonfrontation.

Jag kan inte deras fullständiga namn. Vi umgås aldrig privat. Flera har jag överhuvudtaget aldrig pratat med. Ändå delar vi detta, och det är mer varaktigt och självklart än nästan allt annat umgänge jag har. Vi har inte valt varandra, och flera av oss skulle förmodligen inte alls komma överens sinsemellan. Men vi ska åldras tillsammans, vare sig vi vill eller inte: vi ska växa upp och alstra barn och skaffa sittplatsårskort och börja dra med ungarna på match, och vi kommer att känna igen vissa ansikten och fundera på vad som hände med andra, och känna ett konstigt litet sting i hjärtat när vi begriper att någon vi kände igen inte kommer att komma tillbaka mer.

Det finns en värdighet i det, och en tyst känsla av gemenskap som jag aldrig riktigt hittar på derbyn eller högriskmatcher eller i stojiga bortaföljen.

Och därför blir jag lite vemodig av Supercupen. För där, mellan ironiska applåder åt publiksiffran och hastigt försvinnande känsel i fingertopparna, hittar jag människor med vilka jag ska dela resten av mitt liv.

De hade förstås gärna fått vara lite snyggare.

43 kommentarer:

  1. En förbannat bra text!
    Själv känner jag dessutom igen mig. Har inte missat många hemmamatcher senaste tio åren, trots att jag pendlat från Borås.

    Förra årets höjdarmatch utifrån textens perspektiv måste väl ha varit Gefle hemma i cupen (14 mil tur och retur för mig). Kallt, regn, blåst och det kändes som att vi blev färre och färre i takt med att regnet tilltog och målen rullade in.
    Då kändes det som att de flesta ansikten på LM på något sätt kändes bekanta.

    /Tack för en väldigt bra text

    SvaraRadera
  2. Det var det bästa jag läst här...
    Det är så det är för många av oss som aldrig antingen vill eller har haft chansen/möjligheten att ha ett gäng på matcherna (kanske borde just vi starta ett gäng? :-) )

    Just den där känslan av att bara vara ett fåtal på matcherna är speciellt, alla som jagar de stora matcherna har stannat hemma och sponsorfolk är på sina kontor.

    På dessa matcherna är det vi mest inbitna idioter som är där, vi som hade gått på en div.7 match mot Croatia på en grusplan nånstans bara för att det är blåvitt.

    Det är på dessa matcher snacket på läktarna är som goast och man diskuterar vilken tjeck det egentligen var som fick känna på Jocke Bs glidtackling där på Gamla 94 etc.

    Grym text återigen!

    SvaraRadera
  3. Fint skrivet! Känner precis igen mig. Fick med mig lite folk på Trelleborgsmatchen, men annars står jag där ensam, gärna lite avsides, och det är precis så jag vill ha det. Ofta när jag tittar upp på ansikterna i klacken, är det enda jag kan känna gemensamt med människorna jag ser IFK Göteborg. Det är en fin känsla.

    SvaraRadera
  4. Wow. Kanske den bästa texten på baraben nånsin?

    SvaraRadera
  5. Underbart!!
    Bästa texten på baraben sen den startade, men jag tillhör ändå skaran som gärna ser matcherna tillsammans med ett par polare...
    Gillar att ta ett par kalla innan match och tjöta massa gott innan matchen för att sen skrika sig hes i 90 minuter.

    Bra skrivet!!

    SvaraRadera
  6. Träffande text, Disco. Man fick änna en tår i ögat när man läste det.

    SvaraRadera
  7. Riktigt bra skrivet!

    SvaraRadera
  8. Jävla medgångssvin Disco, att gå på Blåvitt när de vunnit guld. Pinsamt ju! Vi riktiga fans går bara när de förlorat minst 46 matcher i rad. Vi lever på känslomässigt lidande, lite väderlekslidande kan väl alla klara av när vi vinner ännu en titel (pinsamt framgångsrikt!)...

    SvaraRadera
  9. Tackar mjukast för de snälla kommentarerna.

    Att Frankie är gaisare innerst inne kommer la inte som en överraskning för någon...

    SvaraRadera
  10. Bra text Disco. Lite bajsenödig, men ändå riktigt läsvärd!

    SvaraRadera
  11. För oss som var med på börtaföljena tidigt 90-tal känner igen oss. Då var vi jävligt nöjda om vi var 400 på plats, det var grymt bra. När vi i Helsingborg-93 var 550 var det något i hästväg och något som banade väg för senare års bortafölje. Just känslan som Disco beskriver i sin text kände vi alla vid varje tillfälle när vi reste utanför Gbg under tidigt 90-tal. Inte sällan var vi en eller två bussar som lämnade Gbg och ytterligare ett 50 tal privatister på sin höjd följde upp i fiendeland..Den känslan är svår att få idag då det är betydligt större antal nu förtiden. Allt är inte endast av det bättre bara för att vi har ett av Sveriges största bortaföljen idag..;)

    Bra skrivet Disco!

    SvaraRadera
  12. Influensa får man av ett virus och är en sk infektionssjukdom. Således inget man får av att bli lite nerkyld och kall.

    /Dr Messerschmidt

    Men det var en intressant text. ;)

    SvaraRadera
  13. Jag stod där också, med influensa (fick den dagarna innan match) och känner verkligen igen mig i texten. Riktigt bra skrivet!

    SvaraRadera
  14. Underbart skrivet som vanligt, disco! Kan även jag känna igen mig i texten.

    SvaraRadera
  15. Väldigt bra skrivet och jag tror att många av oss som besöker den här sidan känner igen sig själva i det du skriver. När det gäller mig själv så försöker jag att gå på hemmamatcherna så ofta jag kan men pga att jag jobbar kväll så har jag svårt att gå och kolla på så många matcher jag vill. Anledningen till att jag väldigt sällan, för att inte säga aldrig åker på några bortamatcher är att jag inte känner några som delar samma intresse för blåvitt som jag skulle kunna åka med och jag tycker att det skulle kännas dumt att åka med ngn av supporterbussarna eftersom jag har fått uppfattningen att dem som gör det oftast har gjort det ett antal gånger förut och känner varandra ganska väl.

    Jag har dessutom en familj som kräver tid och uppmärksamhet, nåja nu låter det som att jag tycker väldigt synd om mig själv och även om jag ibland gör det (vem vill inte se blåvitt så ofta som möjligt)?så är det inte därför jag skriver den här kommentaren jag vill bara uttrycka att jag delar skribentens förbehållslösa kärlek till den här klubben!

    SvaraRadera
  16. Tråkigaste texten sen baraben startade?

    SvaraRadera
  17. daniel: Det hände att även jag åkte själv på vissa bortamatcher i början när inte polarna kunde åka. Då jag vid dessa matcher alltid åkte med Änglarna lärde jag känna en hel del folk som nu är bland mina bättre vänner och som jag alltid går med på matcherna numera. Så är man bara öppen och försöker prata med folk vid olika evenemang och framförallt bortamatcher så lär du till slut slippa åka själv. Jag är numera med i Änglarnas Resegrupp så anmäl dig till en bortaresa och var bara allmänt glad och trevlig så lär du få en kul resa. I brist på annat får du väl tjöta hål i huvudet på oss reseledare om inte annat.

    Ber om ursäkt för att jag hamnade lite offtopic från själva texten.

    SvaraRadera
  18. Jösses sicket dravel.

    SvaraRadera
  19. Jag bajsar alltid själv, men inte fan behöver jag skrika ut det med 5000 ord.

    SvaraRadera
  20. Brilliant! Välskrivet och skildrande. Passion när den är som bäst. Tänk när vi är 5000-6000 med samma tvångsmässiga närvaroplikt...

    SvaraRadera
  21. Känner igen mig som många andra!

    Bra skrivet!

    /Daniel

    SvaraRadera
  22. Ruggigt bra text! Känner igen mig helt och hållet!

    SvaraRadera
  23. helt plötsligt ska folk skriva krönikor om hur de känner angående en match. varför en sådan trend?

    SvaraRadera
  24. Sjukt bra text, känner som många andra igen mig.. Flyttade inte utomlands i de viktiga åren men väl till fiendeland.

    SvaraRadera
  25. WOHOOOOO! Adla Disco!

    SvaraRadera
  26. Tack för alla de vänliga (och ovänliga) orden.
    Risken med en sån här text är att man fastnar helt och hållet i sin egen navel, men att så många postat om att de känner igen sig tar jag som att jag lyckats nå någon sorts allmängiltighet ändå, trots att jag i princip bara tjötar om mig själv...

    SvaraRadera
  27. Åh disco, vilken bra text! heja!Var också där och frös, såg till och med prisutdelningen, hahaha.

    SvaraRadera
  28. Nån gång om året händer det, blixten slår ner och disco skriver en krönika på baraben. Ruskigt bra, tack!

    SvaraRadera
  29. Känner igen mig mycket i det här. Alla matcher som man åkt iväg själv på, dem gånger man får med sig någon är när det är bortamatcher mot stockholmslagen och man får med sig en difflare, bajare eller gnagare..
    Åkte tur och retur till både Malmö-04 och DIF-05 och även sista matchen på Ullevi, HBK-06.

    Från Uppsala på morgonen till Göteborg, väl i Göteborg se gulden (04 & 05) gå upp i rök, för att sedan sätta sig på bussen hem igen under natten till Uppsala.
    Därför kände jag en lättans suck en regnig söndag den 28 oktober förra året när jag stod, ensam, på min sittplats och äntligen fick se Blåvitt ta guldet.
    Priceless

    SvaraRadera
  30. Sjukt bra text. Kanske det bästa någonsin och lätt bäst i sin genre! Hatt av för disco.

    SvaraRadera
  31. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  32. Ni som tycker detta är dåligt, är ni Gaisare eller? ;)

    SvaraRadera
  33. grymt bra. bästa texten här på väldigt länge.
    men, hade det varit lika vackert om det varit snyggare? ligger inte en del av skönheten i det fula?

    SvaraRadera
  34. Ful supporterkeps av för Disco.

    SvaraRadera
  35. Tack Disco!
    Harlig text ngt som jag bar med under dagen idag och in pa Emirates i kvall.

    Ursakta yrkeskadan men passar inte detta forresten HEHE

    Manga ar kallade men fa ar utvalda!!

    SvaraRadera
  36. Mycket bra text av Disco. Har varit Blåvit sen barnsben men har inte förrän på 2000-talet blivit regelbunden besökare, mycket på grund av att jag inte ville gå själv. Men med ålderns rätt (30+) började jag gå i alla fall, bara för att få se Blåvitt.

    SvaraRadera
  37. Ruggigt bra text! Antagligen den bästa som publicerats på Baraben genom åren.

    SvaraRadera
  38. En mycket bra text. Får du någon gång syn på mig, du har säkert redan sett mig, kan du se hur det är om ytterligare 20 år. Om du inte hittar något gäng så behöver du inte deppa för det, jag njuter mer och mer för varje år av att få gå på mina matcher själv.

    Slippa höra någon dum kommentar just när bollen rullat in i fel mål och allt känns hopplöst. Bättre då att skrika och muttra för sig själv och försöka få tillbaka sin sociala kompetens innan man pratar med någon.

    SvaraRadera
  39. Jag kan utan att överdriva säga att det här var den bästa krönika jag nånsin läst här på Baraben! Det var en otroligt hög "känna igen sig-faktor" på den.

    SvaraRadera
  40. riktigt bra krönika! underbar språkkänsla och vi som alltid ser blåvitt vet på pricken vad du menar

    SvaraRadera
  41. Var inte där, tyvärr. Är fortfarande för pank för att kunna gå på matcherna och aldrig växt in i att gå på alla matcher men höjdpunkterna på året är när man skriker ut sin kärlek till blåvitt på stå.

    KG's bättre halva går däremot på dem flesta matcher medan jag ser alla matcher på TV. Kärleken till blåvitt är enorm hos mig men jag kommer ändå inte i närheten av Brun.

    Guldkram 07:
    Mitt på Ullevis gräs. Upplevde ett lyckorus av sällan skådad kaliber, att vända sig om och se sin salige polare i det läget bland 40 000 pers är magiskt.

    /Sandberg, KG.


    PS. Änglarna Lerum är pinsamma. Out.

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.