2007/12/06

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
KRÖNIKA Karin Boyes klassiska dikt "I rörelse"—sedan VM 1994 även välkänd inom fotbollskretsar—använde jag en gång i tiden som styckesavdelare i en krönika jag skrev på BaraBen. Faktum är att det var mitt allra första inlägg här. Det var den 26 juni 2005, IFK hade fyra dagar tidigare förlorat mot BK Häcken med 3–1 och jag var urless på livet som inbiten supporter till ett lag som inte vunnit guld på nio år.

Krönikan hette kanske inte helt omotiverat Konsten att plåga sig själv och var en smörigt känslomässig sak där jag försökte mig på alla möjliga och omöjliga retoriska knep i samma text, vilket såhär i efterhand åtminstone för mig framstår som lite halvkomiskt. Vad som däremot inte är komiskt alls är att jag fick så jävla rätt i vad jag skrev den där söndagen för två och ett halvt år sedan. Vad jag skrev var följande:
Kanske finner vi bara den riktiga lyckan innan en match, innan en säsong, innan en final? Det handlar kanske mer om längtan efter guld, snarare än guldet självt.
Den 28 oktober i år blev min profetia självuppfylld. När slutsinalen gick kände jag egentligen ingenting. Det var inga sprudlande glädjekänslor. Istället kändes det som att elva års uppdämd längtan långsamt pös ut ur den ventil som först hade lossats från sina sedan länge fastrostade gängor av Thomas Olsson och som sedan hade skruvats upp lite lätt i den trettiofjärde minuten. Det är möjligt att jag var lycklig men jag tror egentligen inte att jag var det.

Jag, och de som känner mig, antog att jag var i något slags chocktillstånd och att jag snart skulle ha smält det hela och få ett skönt lyckorus. Ett par dagar senare hade fortfarande inget hänt. Ventilen stod på glänt och pös och för varje sekund som gick blev jag känslomässigt tommare, och tommare. Elva års längtan var borta, och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, vart jag skulle ta vägen.

Jag satt inte och drömde mig tillbaka till guldögonblicket för att få den där lyckokänslan som man kan få av att tänka tillbaka till upplevda minnen. Istället satt jag och önskade att jag kunde få åka tillbaka i tiden till Marcus Bergs sista mål i Blåvit tröja, till när Ragnar Sigurdsson kastar sönder sin silvermedalj från Svenska Cupen i ren ilska, till bortamatchen mot Halmstad, till slutsignalen på Råsunda, och till Wernblooms 2–0-mål i ösregnet.

Nu går vi mot en ny säsong men jag vet inte riktigt vad jag ska komma att känna när Allsvenskan drar igång igen nästa vår. Tidigare år har känslorna följt den sedan länge färdigskrivna checklistan som börjar med fotbollsabstinens redan några veckor efter slutsignal i omgång 26, därefter upptrissad förväntan i februari och mars, för att därefter avslutas med ett enda långt magplask framåt hösten.

Hade jag fått välja—ur ett för den kommande säsongen rent känslomässigt perspektiv—hade jag valt en andraplats i årets Allsvenska. Då hade de där sköna känslorna av hopp, längtan och revansch infunnit sig. Jag hade ännu en vinter kunnat intala mig själv att jag förhoppningsvis i alla fall kommer få uppleva något guld med Blåvitt innan jag dör. Nu har guldet raderat ut elva år av uppdämda känslor och det kommer ta elva guldlösa år innan jag kan få dem tillbaka.

Den enda trösten är att vi nu lämnar de väl upptrampade ångestfyllda stigarna, och ger oss ut på vandringsfärd, ut i, sedan elva år tillbaka, orörd guldmark.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

45 kommentarer:

  1. jag hatar den jävla dikten:)

    SvaraRadera
  2. Håll på gajs istället!

    SvaraRadera
  3. vilken mupp!

    SvaraRadera
  4. fan sjukt!" EXAKT samma känlsa intällde sig hos mig när man stod där inne på ullvis gräs efter slutsignalen, trodde jag va ensam om det ;)

    SvaraRadera
  5. Haha snygg tidpunkt du postade den!

    SvaraRadera
  6. Riktigt bra krönika...
    Känner absolut igen känslorna

    SvaraRadera
  7. feldgrau är liiiit! =)

    Förövrigt en riktigt bra skriven krönika. Kan inte säga att jag kände/känner på samma vis, för för mej var det all väntan som gjorde guldet värt nånting, alla känslor man hade inom sej bara sprutade upp till ytan den där oförglömliga dagen, men jag förstår dej.
    Håller dock med om att lyckan efter AIK matchen nog slog lyckan efter Trellerborg, det var ju då man kände: "fan, det här kan nog gå vägen ändå".

    SvaraRadera
  8. där träffade du mitt i prick!
    när man vandrade hem i regnet, åkte spårvagn och skruvade av korken på ölen i den sena natten fanns en känsla hos mej och mina vänner. vi behövde inte säja så mycket, det var njutning!

    SvaraRadera
  9. Fan vad leet!

    SvaraRadera
  10. Japp, där har vi den där känslan. Precis den känslan hade jag efter slutsignalen eller snarare brist på känslan.

    Mitt i prick.

    SvaraRadera
  11. Håller också med. En viss tomhet infann sig, men samtidigt har man senaste tiden gått runt och varit ganska nöjd. Framförallt när andra uppmärksammar guldet, då vet man att det är på allvar ändå.

    Dock börjar nu, när det gått lite mer än en månad, fotbollssuget komma tillbaka så sakteliga. Sen får man tänka på att allt kan alltid bli bättre trots guldet. Nu gäller det att kvala in till CL, och att behålla titeln även nästa år. Dessutom ska det bli kul att se hur laget, och våra talanger utvecklas.

    Oändligt är vårt stora äventyr.

    SvaraRadera
  12. Hela matchen stod jag upp på sittplats i skräckblandat glädje som jag nästan alltid gör, är alltid säker på att allt ska gå åt helvete även när vi leder med 3-0 och det är 10 min kvar. Vid själva slutsignalen fick jag en sån glädjeflipp som jag aldrig tidigare upplevt. Sen tog jag vagnen hem för att byta kläder och då infann sig precis samma känsla du skriver om och den är fortfarande kvar. Man går omkring och småmyser över guldet men den vanliga "nästa år" känslan som man brukar ha vid den här tiden på året finns inte.

    SvaraRadera
  13. Håler med dig Feldgrau. Efter matchen satt vi fyra gubbar säkert en 10 minuter hemma framför 343 och bara glodde. Tomma men glada.

    SvaraRadera
  14. Samma känsla här.

    Det hade på nåt vis varit bättre om DIF haft 4-0 på brommapojkarna och vi kämpat med 0-0 tills 85:e minuten. Då kommer Fräsen och dônar in en 1-0-strut efter ett supersnyggt och överlägset anfall.

    Nu blev det klart för tidigt, på nåt sätt.

    Det kändes lite som när jag såg en landskamp mot San Marino på Ullevi.

    En Jaha-upplevelse, liksom.

    Kan ju haft en vis inverkan att jag stod och störde mig som faen på alla som vägrade dra sig tillbaka så prisutdelningen kunde komma igång nån gång.

    SvaraRadera
  15. Känner mig precis lika tom. Jag kan säga att jag var gladare efter kvalvinsten mot vf, än jag var i år efter guldmatchen. Börjar misstänka att jag blivit en sån där jävla förlorar-romantiker a la bajen.

    SvaraRadera
  16. Förstår inte denna känsla alls. Jag är 33 år och grät som ett barn Ullevi samtidigt som jag sänkte en flaska champagne..

    Euforisk glädje och tacksamhet mot laget var mina känslor..

    Jag har med Blåvitt upplevt 2 uefa-guld och mängder av guld och CL-framgångar.. Men glädjen 28 oktober var betydligt större än åtminstone de sistnämnda.

    SvaraRadera
  17. Känner igen mig i det du skriver. På nåt sätt som blev det så annorlunda när den här nästa år känslan inte fanns där. Det är ändå nåt visst med 28 oktober. 2002 Bajen borta och 2007 TFF hemma. Mina 2 största ögonblick som Blåvittsupporter.

    SvaraRadera
  18. Tomhet? Vi ska till Champions League!

    SvaraRadera
  19. Kan känna igen mig, efter slutsignalen var det ända jag kunde känna "var det allt???" Här har man gått och längtat efter det förbannade jävla guldet sen 97, sen när vi väl fick det kändes det nästan som man mött resans slut och skulle hem till nästa års jävla serielunkande... Men sen började jag minnas dom få europaresorna man gjort med blåvitt, med höjdpunkten uefa cup kvalet luxemburg, man börjar förstå lite av äldre änglars berättelser om resorna förr i världen...

    Det jag kom fram till var helt enkelt... Vi är inte Djurgården... Vi är inte Elfsborg... Vi ÄR BLÅVITT och vi har vart i europa och smakat dom stora cupernas guld och silver, även om man bara följt blåvitt sen 97 (som jag) så har man hela tiden vetat att det var större saker i görningen, vi kommer aldrig nöja oss med att vara bäst i sverige, som många andra sagt så kändes det rätt tomt, vi kommer nöja när vi är bäst i europa

    SvaraRadera
  20. Klockrent! Jag känner precis samma sak!

    SvaraRadera
  21. bobo:

    Det du säger var samma för mig, medans alla andra jublade och hoppade och hade sig så var min känsla, "Var det inte mer ändå?"

    Men ändå så var man ju sjukt nöjd och bara gått runt och varit just nöjd.
    Men ändå, vi är Blåvitt, detta guldet var trots allt bara ett mål på vägen.

    SvaraRadera
  22. TACK, jag kände EXAKT samma!
    Jag har gått runt och ifrågasatt min blåvita passion i flera veckor nu, direkt vid slutsignalen så sprang jag in tillsammans med alla andra och kramade om stefan rehn och jonas olsson och de andra, men strax efter det avtog det helt och jag strövade runt på planen och tänkte "jaha?..".

    Har funderat mer och mer över mitt totala uteblivna lyckorus. "Kanske går jag bara på matcherna för tex gemenskapens skull och det hela blivit något som jag bara flyter med på utan att egentligen bry mig, något jag bara tar för givet?" jag ifrågasatte min passion för blåvitt på samma sätt man kan ifrågasätta min sexualitet.

    Jag minns Hammarby hemma 2001 som mitt gladaste blåvitt minne, då gick jag runt och mös långt därefter. "Borde jag inte känna likadant nu? Har jag tappat intresset någonstans där emellan?"

    Men nu när jag läser detta så kan jag äntligen sätta fingret på mina känslor. Fan va förlösande.

    Tack. Nu kan jag äntligen se fram emot nästa säsong.

    SvaraRadera
  23. det är just den här känslan som är så farlig att få som spelare och ledare, lite tomhet efter guldet och nöjdhets känsla som smyger sig på.då är det tur att vi har sådana som mild, rehn, olsson som garanterat kommer sätta upp nya högre mål och motivera laget. var nöjda och tomma ett par månader till sedan lyfter vi änglar mot nya höjder.

    SvaraRadera
  24. Förstår precis vad du menar. Upplevde samma sak när vi vann -82. Då var jag 8 år och hade inför den andra finalmatchen jagat upp mig själv bortom all sans och förnuft. Sen när guldet var klart så låg jag bara apatisk framför tv:n och kände mig helt tom.
    Kanske uppstår det någon slags blockering när någonting blir för stort för en att greppa?

    Jag blev för övrigt pappa för första gången i sommras. Det var förstås alldeles makalöst fantastiskt. Det konstiga är att varken min sambo eller jag riktigt klarar av att ta in att vi blivit föräldrar. Vi är euforiska av lycka men klarar inte av att ta in det. Tror att det är något liknande med guldet...

    SvaraRadera
  25. Visste inte det var så många som kände samma.

    Guldmatchen var en av få vinster i år jag inte riktigt kunde njuta av. Fem minuter efter slutsignalen gick kände jag nästan ingenting. Jag kommer ihåg att jag började vråla "SM-GULD" i ren desperation över att jag inte kände något, för att på något sätt tvinga fram känslorna, dock utan resultat. Det var en mycket kuslig känsla.

    Sen efter någon dag kände jag fortfarande ingenting, varpå någon sorts "panik" och skam började infinna sig, men jag resonerade som så att det tar nog ett litet tag innan det går att smälta för det är så stort.
    Fast den totala extaslyckan har inte infunnit sig ännu och den kommer inte göra det heller.

    Jag har fortfarande inte kommit fram till vad det innebär, men jag vet att jag fortfarande kommer älska att sätta mig på Ullevi och heja fram spelarna vare sig det spöregnar eller solen skiner. Min kärlek till Blåvitt består i full kraft, men jag hatar att jag aldrig fick extaskänslan efter guldet kom hem.

    /Roffe

    SvaraRadera
  26. Jag har svårt att tro att Karin Boye skrev detta 1994 eller ens till 1994.

    Om jag inte har fel dog hon tidigt på fyrtiotalet.

    Däremot skrev hon en dikt om hur ont det gör när man nicker ihop med någon som har lika hård skalle som man själv har.

    Kan du inte ta med Nils Ferlins dikt om Ruben Svensson eller dom den handlar om Peter Crouch.

    Jag är som en inneboende lär handla om de unga killar som reser över till England för att utvecklas i storlagens akademier.

    SvaraRadera
  27. Blåvitt=Hetero/ Jag vet inte varifrån du har fått att Boye skulle skrivit dikten år 1994?

    SvaraRadera
  28. Bry dig inte om Blåvitt=Hetero, han är uppenbart berusad. Eller bara rejält efterbliven.

    SvaraRadera
  29. feldgrau:

    Nej, jag slarvade och fick för mig att det stod att den var skriven till VM-94.

    Naturligtvis fattade jag att du i verkligheten inte trodde så.

    SvaraRadera
  30. Anonymt Pucko:

    Jag är inte berusad ännu, sitter kvar på jobbet.

    Jämfört med dig är jag att likna vid ett geni, men det är ju de flesta andra också.

    Glöm inte att se på Idol ikväll, det är den nivån du håller.

    SvaraRadera
  31. Boye och Frankie har en sak gemensamt. Bägge är stora poeter och rödingar, bägge är jääämt på baraben... ;)

    SvaraRadera
  32. Ta mig fan, Blåvitt=Hetero är oförskämd och får svar från nån som är lika oförskämd, och den andre killen blir cencurerad.

    Nu får ni fan förklara hur ni tänker med er cencur!

    SvaraRadera
  33. Exakt vad jag också känt! En stor tomhet. Lysande skrivet!

    SvaraRadera
  34. Boye tillhörde Öfverklassen, hon började som Hetro, men la ner det när hon klev ur garderoben.

    I och för sig var hon väl med i Clarté ett tag.

    Rödingar är bra, dom bryr sig om andra än sig själva. Och oftast har dom lite mer i huvudet än högerpuckona.

    Nu börjar snart Idol, missa för helvete inte det.

    Slälv skall jag bara kolla busstiderna så att jag kan ta mig till kulturen.

    SvaraRadera
  35. Vem blev cencurerad?

    När?

    SvaraRadera
  36. Nordkorea, det undrar jag med, vem blev saxad och vad stod det?

    SvaraRadera
  37. frankie:

    Nu minns jag inte exakt, men den som kallades "anonymt pucko" svarade blåvitt=hetero och undrade vem som var pucko som inte kunde läsa texten och behövde en tillrättavisning av författaren för att förstå vad som stod om Boye. Han konstaterade att blåvitt=hetero var efterbliven och inte onykter.

    Jag tycker nog att det var rätt med en cencurering, men knappast bara han.

    SvaraRadera
  38. Nordkorea:

    Det var jag som saxade. Som du säger så borde jag kanske saxat "blåvitt=hetero" också, och den första kommentaren borde nog också rykt. Nu låter jag de stå kvar, som dåligt expempel, men liknande skräp i kommande trådar klipps direkt.

    Det gäller "blåvitt=hetero" precis som alla andra att hålla sig till ämnet och inte sväva iväg på helt andra spår Naturligtvis är aldrig personlig pajkastning eller rasistiska kommentarer tillåtna.

    SvaraRadera
  39. Strålande krönika! Det är alltid lika uppfriskande att läsa "Baraben..." Får jag tala för mig själv uppstod känslan av lycka under matchen mot Hammarby. Det var då jag bokade biljett (och fick plats 1 på rad 1 - måste ha varit ett tecken???). Och spänningen fram till matchen mot Trelleborg motsvarades inte av känslan när guldet väl var bärgat på något sätt...

    Samtidigt upptäcker jag mig själv med att gå omkring med ett förnöjt leende - som helt härrör från blåvitts guld - då och då. Och jag får fortfarande kommentarer från mina arbetskamrater (i en kommun i norra Uppland) om löpsedeln med "Grattis till SM-guld" på dörren till mitt arbetsrum.

    Elisabet A. (en av grundarna till supporterklubben Änglarna - en av de bästa saker jag gjort i mitt liv...)

    SvaraRadera
  40. Pajade en snickares stämjärn idag, det var pinsmant

    SvaraRadera
  41. Anonym 04.11

    Ditt AS! Jag vet hur förbannad han lär ha blivit. Jag minns när en janne-banan knäckte min tumstock. Värsta dagen på jobbet sen manneminne!

    SvaraRadera
  42. Vacker krönika. Fick samma känslor, och håller i övrigt med precis! Det är resan, inte gulder som gör det värt.

    SvaraRadera
  43. "Det gäller "blåvitt=hetero" precis som alla andra att hålla sig till ämnet och inte sväva iväg på helt andra spår Naturligtvis är aldrig personlig pajkastning eller rasistiska kommentarer tillåtna."

    Är det att inte hålla sig till ämnet när man kommenterar en dikt som som citerats?

    Om du tagit bort den första hade jag inte sett den och inte svarat.

    Pajkastning är kanske inte så roligt med blir man kastat på måste man ju kasta tillbaka.

    Jag vill bara höja den intellektuella nivån här inne en aning.

    SvaraRadera
  44. Blåvitt=Hetero

    "Jag vill bara höja den intellektuella nivån här inne en aning."

    Det har du med all önskvärd tydlighet visat att du inte är rätt man för.

    SvaraRadera
  45. Allt beror på vad man jämför med.

    Jag avser inte skribenternas inlägg utan på kommentarerna.

    Varken Lars Forsell eller Pär Lagerkvist ansåg sig vara i form för uppgiften så jag såg mig tvungen att göra jobbet själv.

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.